Job 3
1 Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
Potom otvori usta svoja Jov i stade kleti dan svoj.
2 Utbrast, och sade:
I progovoriv Jov reèe:
3 Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
Ne bilo dana u koji se rodih, i noæi u kojoj rekoše: rodi se djetiæ!
4 Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
Bio taj dan tama, ne gledao ga Bog ozgo, i ne osvjetljavala ga svjetlost!
5 Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
Mrak ga zaprznio i sjen smrtni, oblak ga obastirao, bio strašan kao najgori dani!
6 Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
Noæ onu osvojila tama, ne radovala se meðu danima godišnjim, ne brojila se u mjesece!
7 Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
Gle, noæ ona bila pusta, pjevanja ne bilo u njoj!
8 De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
Kleli je koji kunu dane, koji su gotovi probuditi krokodila!
9 Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
Potamnjele zvijezde u sumraèje njezino, èekala vidjelo i ne doèekala ga, i ne vidjela zori trepavica;
10 Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
Što mi nije zatvorila vrata od utrobe i nije sakrila muku od mojih oèiju.
11 Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
Zašto ne umrijeh u utrobi? ne izdahnuh izlazeæi iz utrobe?
12 Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
Zašto me prihvatiše koljena? zašto sise, da sem?
13 Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
Jer bih sada ležao i poèivao; spavao bih, i bio bih miran,
14 Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
S carevima i savjetnicima zemaljskim, koji zidaše sebi pustoline,
15 Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
Ili s knezovima, koji imaše zlata, i kuæe svoje puniše srebra.
16 Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
Ili zašto ne bih kao nedonošèe sakriveno, kao dijete koje ne ugleda vidjela?
17 Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
Ondje bezbožnici prestaju dosaðivati, i ondje poèivaju iznemogli,
18 Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
I sužnji se odmaraju i ne èuju glasa nastojnikova.
19 Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
Mali i veliki ondje je, i rob slobodan od svoga gospodara.
20 Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
Zašto se daje vidjelo nevoljniku i život onima koji su tužna srca,
21 (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
Koji èekaju smrt a nje nema, i traže je veæma nego zakopano blago,
22 De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
Koji igraju od radosti i vesele se kad naðu grob?
23 Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
Èovjeku, kojemu je put sakriven i kojega je Bog zatvorio otsvuda?
24 Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
Jer prije jela mojega dolazi uzdah moj, i kao voda razljeva se jauk moj.
25 Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
Jer èega se bojah doðe na mene, i èega se strašah zadesi me.
26 Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
Ne poèivah niti imah mira niti se odmarah, i opet doðe strahota.
