< Job 3 >
1 Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
Depois disto abriu Job a sua boca, e amaldiçoou o seu dia.
E Job respondeu, e disse:
3 Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
Pereça o dia em que nasci, e a noite em que se disse: Foi concebido um homem!
4 Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
Converta-se aquele dia em trevas; e Deus de cima não tenha cuidado dele, nem resplandeça sobre ele a luz.
5 Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
Contaminem-no as trevas e a sombra de morte; habitem sobre ele nuvens: a escuridão do dia o espante!
6 Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
A escuridão tome aquela noite, e não se goze entre os dias do ano, e não entre no número dos meses!
7 Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
Ah que solitária seja aquela noite, e suave música não entre nela!
8 De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
Amaldiçoem-na aqueles que amaldiçoam o dia, que estão prontos para levantar o seu pranto.
9 Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
Escureçam-se as estrelas do seu crepúsculo; que espere a luz, e não venha: e não veja as pestanas dos olhos da alva!
10 Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
Porque não fechou as portas do ventre; nem escondeu dos meus olhos a canceira?
11 Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
Porque não morri eu desde a madre? e em saindo do ventre, não expirei?
12 Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
Porque me receberam os joelhos? e porque os peitos, para que mamasse?
13 Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
Porque já agora jazera e repousara; dormiria, e então haveria repouso para mim.
14 Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
Com os reis e conselheiros da terra, que se edificavam casas nos lugares assolados,
15 Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
Ou com os príncipes que tinham ouro, que enchiam as suas casas de prata,
16 Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
Ou como aborto oculto, não existiria: como as crianças que não viram a luz.
17 Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
Ali os maus cessam de perturbar: e ali repousam os cançados.
18 Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
Ali os presos juntamente repousam, e não ouvem a voz do exator:
19 Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
Ali está o pequeno e o grande, e o servo fica livre de seu senhor.
20 Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
Porque se dá luz ao miserável, e vida aos amargosos de ânimo?
21 (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
Que esperam a morte, e não se acha: e cavam em busca dela mais do que de tesouros ocultos:
22 De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
Que de alegria saltam, e exultam, achando a sepultura:
23 Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
Ao homem, cujo caminho é oculto, e a quem Deus o encobriu?
24 Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
Porque antes do meu pão vem o meu suspiro: e os meus gemidos se derramam como água.
25 Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
Porque o temor que temo me veio: e o que receiava me aconteceu.
26 Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
Nunca estive descançado, nem sosseguei, nem repousei, mas veio sobre mim a perturbação.