Job 3
1 Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
Pēc tam Ījabs atdarīja savu muti un nolādēja savu dienu. Un Ījabs iesāka un sacīja:
2 Utbrast, och sade:
Tā diena lai pazūd, kur esmu dzimis,
3 Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
Un tā nakts, kur sacīja: puisītis ieņemts.
4 Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
Šī diena lai paliek tumša, lai Dievs no augšienes pēc viņas nevaicā, un spožums pār viņu lai nespīd.
5 Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
Tumsa un nāves ēna lai viņu aizņem, padebeši lai viņu apklāj un kas vien dienu aptumšo, lai viņu biedē.
6 Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
Šo nakti lai tumsa apņem, ka tā starp gada dienām nepriecājās, lai viņa nenāk mēnešu skaitā.
7 Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
Redzi, šī nakts lai paliek neauglīga, ka tanī nenotiek gavilēšana.
8 De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
Lai dienu lādētāji to nolād, tie, kas māk Levijatanu uzrīdīt.
9 Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
Lai viņas rīta zvaigznes top aptumšotas, lai viņa gaida uz gaismu, bet nekā, un lai viņa neredz ausekļa spīdumu.
10 Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
Tāpēc ka tā manām miesām durvis nav aizslēgusi, un bēdas nav noslēpusi priekš manām acīm.
11 Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
Kāpēc es neesmu nomiris mātes miesās un bojā gājis, kad no miesām iznācu?
12 Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
Kāpēc esmu likts klēpī un kāpēc pie krūtīm, ka man bija zīst?
13 Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
Jo tad es gulētu un būtu klusu, tad es gulētu, un man būtu dusa,
14 Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
Līdz ar ķēniņiem un runas kungiem virs zemes, kas sev kapu vietas uztaisījuši,
15 Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
Vai ar lieliem kungiem, kam zelts bijis, kas savus namus ar sudrabu pildījuši;
16 Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
Vai kā norakts nelaikā dzimis bērns es nebūtu nekas, tā kā bērniņi, kas nav redzējuši gaismas.
17 Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
Tur bezdievīgie stājās no trakošanas, un tur dus, kam spēks noguris;
18 Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
Tur cietumnieki visi līdzi ir mierā, tie nedzird dzinēja balsi;
19 Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
Tur ir mazs un liels, un kalps ir vaļā no sava kunga.
20 Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
Kāpēc (Dievs) dod bēdīgam gaismu un dzīvību tiem, kam noskumusi sirds,
21 (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
Kas pēc nāves ilgojās, bet tā nenāk, un rok pēc tās vairāk nekā pēc mantām,
22 De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
Kas priecātos un gavilētu, kas līksmotos, kad kapu atrastu -
23 Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
Vīram, kam ceļš ir apslēpts, un ko Dievs visapkārt apspiedis?
24 Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
Jo maizes vietā man ir nopūtas, un mana kaukšana izgāzās kā ūdens.
25 Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
Jo briesmas, ko bijos, man uzgājušas, un no kā man bija bail, tas man uznācis.
26 Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
Man nav miera, man nav dusas, es nedabūju atpūsties, un bēdas nāk uz bēdām.
