Job 3
1 Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
Post hæc aperuit Iob os suum, et maledixit diei suo,
2 Utbrast, och sade:
et locutus est.
3 Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
Pereat dies in qua natus sum, et nox in qua dictum est: Conceptus est homo.
4 Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
Dies ille vertatur in tenebras, non requirat eum Deus desuper, et non illustretur lumine.
5 Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
Obscurent eum tenebræ et umbra mortis, occupet eum caligo, et involvatur amaritudine.
6 Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
Noctem illam tenebrosus turbo possideat, non computetur in diebus anni, nec numeretur in mensibus:
7 Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
Sit nox illa solitaria, nec laude digna:
8 De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
Maledicant ei qui maledicunt diei, qui parati sunt suscitare Leviathan:
9 Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
Obtenebrentur stellæ caligine eius: expectet lucem et non videat, nec ortum surgentis auroræ:
10 Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
Quia non conclusit ostia ventris, qui portavit me, nec abstulit mala ab oculis meis.
11 Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
Quare non in vulva mortuus sum, egressus ex utero non statim perii?
12 Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
Quare exceptus genibus? cur lactatus uberibus?
13 Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
Nunc enim dormiens silerem, et somno meo requiescerem:
14 Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
Cum regibus et consulibus terræ, qui ædificant sibi solitudines:
15 Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
Aut cum principibus, qui possident aurum, et replent domos suas argento:
16 Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
Aut sicut abortivum absconditum non subsisterem, vel qui concepti non viderunt lucem.
17 Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
Ibi impii cessaverunt a tumultu, et ibi requieverunt fessi robore.
18 Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
Et quondam vincti pariter sine molestia, non audierunt vocem exactoris.
19 Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
Parvus et magnus ibi sunt, et servus liber a domino suo.
20 Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
Quare misero data est lux, et vita his, qui in amaritudine animæ sunt?
21 (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
qui expectant mortem, et non venit, quasi effodientes thesaurum:
22 De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
Gaudentque vehementer cum invenerint sepulchrum.
23 Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
Viro cuius abscondita est via, et circumdedit eum Deus tenebris?
24 Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
Antequam comedam suspiro: et tamquam inundantes aquæ, sic rugitus meus:
25 Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
Quia timor, quem timebam, evenit mihi: et quod verebar accidit.
26 Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
Nonne dissimulavi? nonne silui? nonne quievi? et venit super me indignatio.
