Job 3
1 Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
After this hath Job opened his mouth, and revileth his day.
2 Utbrast, och sade:
And Job answereth and saith: —
3 Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
Let the day perish in which I am born, And the night that hath said: 'A man-child hath been conceived.'
4 Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
That day — let it be darkness, Let not God require it from above, Nor let light shine upon it.
5 Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
Let darkness and death-shade redeem it, Let a cloud tabernacle upon it, Let them terrify it as the most bitter of days.
6 Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
That night — let thick darkness take it, Let it not be united to days of the year, Into the number of months let it not come.
7 Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
Lo! that night — let it be gloomy, Let no singing come into it.
8 De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
Let the cursers of day mark it, Who are ready to wake up Leviathan.
9 Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
Let the stars of its twilight be dark, Let it wait for light, and there is none, And let it not look on the eyelids of the dawn.
10 Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
Because it hath not shut the doors Of the womb that was mine! And hide misery from mine eyes.
11 Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
Why from the womb do I not die? From the belly I have come forth and gasp!
12 Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
Wherefore have knees been before me? And what [are] breasts, that I suck?
13 Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
For now, I have lain down, and am quiet, I have slept — then there is rest to me,
14 Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
With kings and counsellors of earth, These building wastes for themselves.
15 Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
Or with princes — they have gold, They are filling their houses [with] silver.
16 Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
(Or as a hidden abortion I am not, As infants — they have not seen light.)
17 Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
There the wicked have ceased troubling, And there rest do the wearied in power.
18 Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
Together prisoners have been at ease, They have not heard the voice of an exactor,
19 Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
Small and great [are] there the same. And a servant [is] free from his lord.
20 Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
Why giveth He to the miserable light, and life to the bitter soul?
21 (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
Who are waiting for death, and it is not, And they seek it above hid treasures.
22 De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
Who are glad — unto joy, They rejoice when they find a grave.
23 Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
To a man whose way hath been hidden, And whom God doth shut up?
24 Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
For before my food, my sighing cometh, And poured out as waters [are] my roarings.
25 Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
For a fear I feared and it meeteth me, And what I was afraid of doth come to me.
26 Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
I was not safe — nor was I quiet — Nor was I at rest — and trouble cometh!
