Job 3
1 Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
After this, Job opened his mouth and cursed the day he was born.
2 Utbrast, och sade:
He said,
3 Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
“May the day on which I was born perish, the night that said, 'A boy has been conceived.'
4 Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
May that day be dark; may not God from above call it to mind, neither may the sun shine on it.
5 Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
May darkness and the shadow of death claim it for their own. May a cloud live over it; may everything that makes the day black truly terrify it.
6 Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
As for that night, may thick darkness seize it. May it not rejoice among the days of the year; may it not come into the number of the months.
7 Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
See, may that night be barren; may no joyful voice come into it.
8 De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
May they curse that day, those who know how to wake up Leviathan.
9 Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
May the stars of that day's dawn be dark. May that day look for light, but find none; neither may it see the eyelids of the dawn,
10 Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
because it did not shut up the doors of my mother's womb, and because it did not hide trouble from my eyes.
11 Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
Why did I not die when I came out from the womb? Why did I not give up my spirit when my mother bore me?
12 Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
Why did her knees welcome me? Why did her breasts receive me so that I should suck?
13 Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
For now I would have been lying down quietly. I would have slept and been at rest
14 Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
with kings and counselors of the earth, who built up tombs for themselves that are now in ruins.
15 Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
Or I would have been lying with princes who once had gold, who had filled their houses with silver.
16 Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
Or perhaps I would have been stillborn, like infants that never see the light.
17 Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
There the wicked cease from trouble; there the weary are at rest.
18 Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
There the prisoners are at ease together; they do not hear the voice of the slave driver.
19 Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
Both small and great people are there; the servant is free from his master there.
20 Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
Why is light given to him who is in misery? Why is life given to the one who is bitter in soul,
21 (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
to one who longs for death without it coming; to one who digs for death more than for hidden treasure?
22 De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
Why is light given to one who rejoices very much and is glad when he finds the grave?
23 Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
Why is light given to a man whose way is hidden, a man whom God has hedged in?
24 Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
For my sighing happens instead of eating; my groaning is poured out like water.
25 Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
For the thing that I feared has come on me; what I was afraid of has come to me.
26 Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
I am not at ease, I am not quiet, and I have no rest; trouble comes instead.”
