Job 3

1 Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;

After this opened Job his mouth, and cursed his day.

2 Utbrast, och sade:

And Job answered and said:

3 Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.

Let the day perish wherein I was born, and the night which said, There is a man child conceived.

4 Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.

Let that day be darkness; let not God regard it from above, neither let the light shine upon it.

5 Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.

Let darkness and the shadow of death claim it for their own; let a cloud dwell upon it; let all that maketh black the day terrify it.

6 Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.

As for that night, let thick darkness seize upon it: let it not rejoice among the days of the year; let it not come into the number of the months.

7 Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.

Lo, let that night be barren; let no joyful voice come therein.

8 De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.

Let them curse it that curse the day, who are ready to rouse up leviathan.

9 Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;

Let the stars of the twilight thereof be dark: let it look for light, but have none; neither let it behold the eyelids of the morning:

10 Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.

Because it shut not up the doors of my [mother’s] womb, nor hid trouble from mine eyes.

11 Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?

Why died I not from the womb? why did I not give up the ghost when I came out of the belly?

12 Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?

Why did the knees receive me? or why the breasts, that I should suck?

13 Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;

For now should I have lain down and been quiet; I should have slept; then had I been at rest:

14 Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;

With kings and counsellors of the earth, which built up waste places for themselves;

15 Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;

Or with princes that had gold, who filled their houses with silver:

16 Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.

Or as an hidden untimely birth I had not been; as infants which never saw light.

17 Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.

There the wicked cease from troubling; and there the weary be at rest.

18 Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.

There the prisoners are at ease together; they hear not the voice of the taskmaster.

19 Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.

The small and great are there; and the servant is free from his master.

20 Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;

Wherefore is light given to him that is in misery, and life unto the bitter in soul;

21 (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;

Which long for death, but it cometh not; and dig for it more than for hid treasures;

22 De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )

Which rejoice exceedingly, and are glad, when they can find the grave?

23 Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?

[Why is light given] to a man whose way is hid, and whom God hath hedged in?

24 Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.

For my sighing cometh before I eat, and my roarings are poured out like water.

25 Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.

For the thing which I fear cometh upon me, and that which I am afraid of cometh unto me.

26 Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.

I am not at ease, neither am I quiet, neither have I rest; but trouble cometh.