Job 3
1 Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
After this Job has opened his mouth, and reviles his day.
2 Utbrast, och sade:
And Job answers and says:
3 Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
“Let the day perish in which I am born, And the night that has said: A man-child has been conceived.
4 Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
That day—let it be darkness, Do not let God require it from above, Nor let light shine on it.
5 Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
Let darkness and death-shade redeem it, Let a cloud dwell on it, Let them terrify it as the most bitter of days.
6 Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
That night—let thick darkness take it, Let it not be united to days of the year, Let it not come into the number of months.
7 Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
Behold! That night—let it be barren, Let no singing come into it.
8 De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
Let the cursers of day mark it, Who are ready to wake up Leviathan.
9 Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
Let the stars of its twilight be dark, Let it wait for light, and there is none, And let it not look on the eyelids of the dawn.
10 Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
Because it has not shut the doors Of the womb that was mine! And hide misery from my eyes.
11 Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
Why do I not die from the womb? I have come forth from the belly and gasp!
12 Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
Why have knees been before me? And what [are] breasts, that I suck?
13 Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
For now, I have lain down, and am quiet, I have slept—then there is rest to me,
14 Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
With kings and counselors of earth, These building ruins for themselves.
15 Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
Or with princes—they have gold, They are filling their houses [with] silver.
16 Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
(Or I am not as a hidden abortion, As infants—they have not seen light.)
17 Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
There the wicked have ceased troubling, And there the wearied rest in power.
18 Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
Together prisoners have been at ease, They have not heard the voice of an exactor,
19 Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
Small and great [are] the same there. And a servant [is] free from his lord.
20 Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
Why does He give light to the miserable, and life to the bitter soul?
21 (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
Who are waiting for death, and it is not, And they seek it above hid treasures.
22 De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
Who are glad—to joy, They rejoice when they find a grave.
23 Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
To a man whose way has been hidden, And whom God shuts up?
24 Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
For before my food, my sighing comes, And my roarings [are] poured out as waters.
25 Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
For I feared a fear and it meets me, And what I was afraid of comes to me.
26 Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
I was not safe—nor was I quiet—Nor was I at rest—and trouble comes!”
