Job 3
1 Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
After this opened Job his mouth, and cursed his day.
2 Utbrast, och sade:
And Job spake, and said,
3 Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
Let the day perish wherein I was born, and the night [in which] it was said, There is a man child conceived.
4 Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
Let that day be darkness; let not God regard it from above, neither let the light shine upon it.
5 Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
Let darkness and the shadow of death stain it; let a cloud dwell upon it; let the blackness of the day terrify it.
6 Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
As [for] that night, let darkness seize upon it; let it not be joined unto the days of the year, let it not come into the number of the months.
7 Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
Lo, let that night be solitary, let no joyful voice come therein.
8 De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
Let them curse it that curse the day, who are ready to raise up their mourning.
9 Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
Let the stars of the twilight thereof be dark; let it look for light, but [have] none; neither let it see the dawning of the day:
10 Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
Because it shut not up the doors of my [mother’s] womb, nor hid sorrow from mine eyes.
11 Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
Why died I not from the womb? [why] did I [not] give up the ghost when I came out of the belly?
12 Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
Why did the knees prevent me? or why the breasts that I should suck?
13 Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
For now should I have lain still and been quiet, I should have slept: then had I been at rest,
14 Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
With kings and counsellors of the earth, which built desolate places for themselves;
15 Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
Or with princes that had gold, who filled their houses with silver:
16 Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
Or as an hidden untimely birth I had not been; as infants [which] never saw light.
17 Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
There the wicked cease [from] troubling; and there the weary be at rest.
18 Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
[There] the prisoners rest together; they hear not the voice of the oppressor.
19 Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
The small and great are there; and the servant [is] free from his master.
20 Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
Wherefore is light given to him that is in misery, and life unto the bitter [in] soul;
21 (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
Which long for death, but it [cometh] not; and dig for it more than for hid treasures;
22 De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
Which rejoice exceedingly, [and] are glad, when they can find the grave?
23 Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
[Why is light given] to a man whose way is hid, and whom God hath hedged in?
24 Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
For my sighing cometh before I eat, and my roarings are poured out like the waters.
25 Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
For the thing which I greatly feared is come upon me, and that which I was afraid of is come unto me.
26 Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
I was not in safety, neither had I rest, neither was I quiet; yet trouble came.
