< Job 3 >

1 Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
After this, Job opened his mouth and cursed his day.
2 Utbrast, och sade:
And Job answered and said,
3 Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
Let the day perish in which I was born, and the night that said, There is a man child conceived.
4 Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
That day — let it be darkness, let not God care for it from above, neither let light shine upon it:
5 Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
Let darkness and the shadow of death claim it; let clouds dwell upon it; let darkeners of the day terrify it.
6 Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
That night — let gloom seize upon it; let it not rejoice among the days of the year; let it not come into the number of the months.
7 Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
Behold, let that night be barren; let no joyful sound come therein;
8 De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
Let them curse it that curse the day, who are ready to rouse Leviathan;
9 Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
Let the stars of its twilight be dark; let it wait for light, and have none, neither let it see the eyelids of the dawn:
10 Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
Because it shut not up the doors of the womb that bore me, and hid not trouble from mine eyes.
11 Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
Wherefore did I not die from the womb, — come forth from the belly and expire?
12 Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
Why did the knees meet me? and wherefore the breasts, that I should suck?
13 Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
For now should I have lain down and been quiet; I should have slept: then had I been at rest,
14 Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
With kings and counsellors of the earth, who build desolate places for themselves,
15 Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
Or with princes who had gold, who filled their houses with silver;
16 Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
Or as a hidden untimely birth I had not been; as infants that have not seen the light.
17 Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
There the wicked cease from troubling; and there the wearied are at rest.
18 Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
The prisoners together are at ease; they hear not the voice of the taskmaster.
19 Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
The small and great are there, and the bondman freed from his master.
20 Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
Wherefore is light given to him that is in trouble, and life to those bitter of soul,
21 (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
Who long for death, and it [cometh] not, and dig for it more than for hidden treasures;
22 De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
Who rejoice even exultingly and are glad when they find the grave? —
23 Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
To the man whose way is hidden, and whom God hath hedged in?
24 Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
For my sighing cometh before my bread, and my groanings are poured out like the waters.
25 Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
For I feared a fear, and it hath come upon me, and that which I dreaded hath come to me.
26 Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
I was not in safety, neither had I quietness, neither was I at rest, and trouble came.

< Job 3 >