Job 3

1 Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;

After this Job opened his mouth, and cursed his day,

2 Utbrast, och sade:

saying,

3 Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.

Let the day perish in which I was born, and that night in which they said, Behold a boy!

4 Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.

Let that night be darkness, and let not the Lord regard it from above, neither let light come upon it.

5 Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.

But let darkness and the shadow of death seize it; let blackness come upon it;

6 Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.

let that day and night be cursed, let darkness carry them away; let it not come into the days of the year, neither let it be numbered with the days of the months.

7 Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.

But let that night be pain, and let not mirth come upon it, nor joy.

8 De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.

But let him that curses that day curse it, [even] he that is ready to attack the great whale.

9 Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;

Let the stars of that night be darkened; let it remain [dark], and not come into light; and let it not see the morning star arise:

10 Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.

because it shut not up the gates of my mother's womb, for [so] it would have removed sorrow from my eyes.

11 Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?

For why died I not in the belly? and [why] did I not come forth from the womb and die immediately?

12 Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?

and why did the knees support me? and why did I suck the breasts?

13 Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;

Now I should have lain down and been quiet, I should have slept and been at rest,

14 Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;

with kings [and] councillors of the earth, who gloried in [their] swords;

15 Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;

or with rulers, whose gold was abundant, who filled their houses with silver:

16 Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.

or [I should have been] as an untimely birth proceeding from his mother's womb, or as infants who never saw light.

17 Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.

There the ungodly have burnt out the fury of rage; there the wearied in body rest.

18 Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.

And the men of old time have together ceased to hear the exactor's voice.

19 Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.

The small and great are there, and the servant that feared his lord.

20 Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;

For why is light given to those who are in bitterness, and life to those souls which are in griefs?

21 (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;

who desire death, and obtain it not, digging [for it] as [for] treasures;

22 De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )

and would be very joyful if they should gain it?

23 Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?

Death [is] rest to [such] a man, for God has hedged him in.

24 Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.

For my groaning comes before my food, and I weep being beset with terror.

25 Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.

For the terror of which I meditated has come upon me, and that which I had feared has befallen me.

26 Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.

I was not at peace, nor quiet, nor had I rest; yet wrath came upon me.