Job 3
1 Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
Derefter oplod Job sin Mund og forbandede sin Dag,
2 Utbrast, och sade:
og Job tog til Orde og sagde:
3 Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
Bort med den Dag, jeg fødtes, den Nat, der sagde: »Se, en Dreng!«
4 Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
Denne Dag vorde Mørke, Gud deroppe spørge ej om den, over den straale ej Lyset frem!
5 Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
Mulm og Mørke løse den ind, Taage lægge sig over den, Formørkelser skræmme den!
6 Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
Mørket tage den Nat, den høre ej hjemme blandt Aarets Dage, den komme ikke i Maaneders Tal!
7 Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
Ja, denne Nat vorde gold, der lyde ej Jubel i den!
8 De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
De, der besværger Dage, forbande den, de, der har lært at hidse Livjatan;
9 Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
dens Morgenstjerner formørkes, den bie forgæves paa Lys, den skue ej Morgenrødens Øjenlaag,
10 Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
fordi den ej lukked mig Moderlivets Døre og skjulte Kvide for mit Blik!
11 Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
Hvi døde jeg ikke i Moders Liv eller udaanded straks fra Moders Skød?
12 Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
Hvorfor var der Knæ til at tage imod mig, hvorfor var der Bryster at die?
13 Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
Saa havde jeg nu ligget og hvilet, saa havde jeg slumret i Fred
14 Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
blandt Konger og Jordens Styrere, der bygged sig Gravpaladser,
15 Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
blandt Fyrster, rige paa Guld, som fyldte deres Huse med Sølv.
16 Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
Eller var jeg dog som et nedgravet Foster, som Børn, der ikke fik Lyset at se!
17 Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
Der larmer de gudløse ikke mer, der hviler de trætte ud,
18 Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
alle de fangne har Ro, de hører ej Fogedens Røst;
19 Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
smaa og store er lige der og Trællen fri for sin Herre.
20 Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
Hvi giver Gud de lidende Lys, de bittert sørgende Liv,
21 (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
dem, som bier forgæves paa Døden, graver derefter som efter Skatte,
22 De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
som glæder sig til en Stenhøj, jubler, naar de finder deres Grav —
23 Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
en Mand, hvis Vej er skjult, hvem Gud har stænget inde?
24 Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
Thi Suk er blevet mit daglige Brød, mine Ve raab strømmer som Vand.
25 Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
Thi hvad jeg gruer for, rammer mig, hvad jeg bæver for, kommer over mig.
26 Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
Knap har jeg Fred, og knap har jeg Ro, knap har jeg Hvile, saa kommer Uro!
