Job 3

1 Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;

2 Utbrast, och sade:

3 Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.

4 Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.

5 Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.

6 Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.

7 Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.

8 De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.

9 Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;

10 Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.

11 Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?

12 Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?

13 Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;

14 Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;

15 Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;

16 Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.

17 Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.

18 Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.

19 Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.

20 Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;

21 (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;

22 De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )

23 Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?

24 Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.

25 Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.

26 Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.