Job 29
1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
Hiob toaa so sɛ,
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
“Mafe abosome a atwam no, nna a Onyankopɔn hwɛɛ me soɔ no,
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
ɛberɛ a ne kanea hyerɛn mʼatifi na mede ne kanea menantee esum mu no!
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
Ao, ɛnna a mesii soɔ no, ɛberɛ a Onyankopɔn adamfofa a emu yɛ den hyiraa me fie,
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
ɛberɛ a na Otumfoɔ da so ka me ho na me mma atwa me ho ahyia,
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
ɛberɛ a na nufosuo mu sradeɛ afɔ mʼakwan na abotan hwiee ngo sɛ nsuo maa me.
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
“Ɛberɛ a na mekɔ kuropɔn ɛpono ano mekɔtena mʼadwa so wɔ ɔmanfoɔ adwaberem,
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
mmeranteɛ hunu me a, wɔgyina nkyɛn na mpanimfoɔ sɔre gyina hɔ;
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
atitire gyae kasa na wɔde wɔn nsa kata wɔn ano;
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
mmapɔmma tɛm dinn, na wɔn tɛkrɛma ka wɔn dodom.
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
Wɔn a wɔte me nka nyinaa ka me ho asɛmpa, na wɔn a wɔhunu me nyinaa kamfo me,
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
ɛfiri sɛ, meboaa ahiafoɔ a wɔsu pɛɛ mmoa, ne nwisiaa a wɔnni aboafoɔ.
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
Onipa a na ɔrewuo no hyiraa me; na memaa akunafoɔ ani gyee wɔn akoma mu.
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
Mede tenenee firaa sɛ mʼaduradeɛ; atɛntenenee yɛɛ me nkatasoɔ ne mʼabotire.
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
Meyɛɛ aniwa maa anifirafoɔ, ne ɛnan maa abubuafoɔ.
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
Meyɛɛ ahiafoɔ agya; na mekaa ahɔhoɔ asɛm maa wɔn.
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
Mebubuu amumuyɛfoɔ se na mehwim wɔn a wɔdi wɔn nya no firii wɔn anom.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
“Medwenee sɛ, ‘Mɛwu wɔ mʼankasa me fie mu, na me nna adɔɔso sɛ anwea.
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
Me nhini bɛduru nsuo ano, na obosuo agugu me mman so anadwo mu nyinaa.
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
Mʼanimuonyam bɛkɔ so ayɛ frɔmm wɔ me so, na mʼahoɔden ayɛ foforɔ.’
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
“Nnipa hwehwɛɛ sɛ wɔtie me, wɔyɛɛ dinn, twɛnee mʼafotuo.
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
Sɛ mekasa wie a wɔnnkasa bio, ɛfiri sɛ me nsɛm tɔɔ wɔn asom yie.
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
Wɔtwɛnee me sɛdeɛ wɔtwɛne osutɔ, na wɔmenee me nsɛm sɛ osutɔ berɛ nsuo.
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
Wɔn abasa mu buiɛ no, mesere kyerɛɛ wɔn; mʼanimteɛ som bo ma wɔn.
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
Mebɔɔ ɛkwan maa wɔn na metenaa ase sɛ wɔn ɔhene; metenaa ase sɛ ɔhene a ɔwɔ nʼakodɔm mu; meyɛɛ sɛ obi a ɔkyekyere agyaadwotwafoɔ werɛ.
