< Job 29 >
1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
Y Job nuevamente tomó la palabra y dijo:
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
¡Si pudiera volver a ser como estaba en los meses pasados, en los días en que Dios me estaba cuidando!
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
Cuando su luz brillaba sobre mi cabeza, y cuando por su luz podía andar en la oscuridad.
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
Cuando yo estaba en los días de mi juventud, cuando mi tienda fue cubierta por la mano de Dios;
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
Cuando él Todopoderoso estaba todavía conmigo, y mis hijos me rodeaban;
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
Cuando mis pies se lavaron con leche, y ríos de aceite fluían de la roca para mí.
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
Cuando salía a la puerta, para subir al pueblo y tomar asiento en el lugar público.
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
Los jóvenes me vieron y se escondían, y los ancianos se levantaron de sus asientos;
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
Los gobernantes se callaron, y se pusieron las manos en la boca;
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
Los jefes bajaron su voz, y sus lenguas se les pegaba al paladar de sus bocas.
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
Porque cuando llegó a sus oídos, los hombres dijeron que yo era verdaderamente feliz; Y cuando vieron sus ojos, me dieron testimonio;
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
Porque yo era un salvador de los pobres cuando él clamaba por ayuda, y por huérfano que no tenía ayuda.
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
La bendición de aquel que estaba cerca de la destrucción vino sobre mí, y puse una canción de alegría en el corazón de la viuda.
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
Me puse la justicia como mi ropa, y estaba llena de ella; Las decisiones correctas fueron para mí una bata y un tocado.
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
Yo era ojos para los ciegos, y pies para el que no tenía poder para caminar.
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
Yo era un padre para los pobres, examinaba la causa que no conocía.
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
Por mí se rompieron los grandes dientes del malvado, y le hice renunciar a lo que había quitado violentamente.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
Entonces dije: Terminaré con mis hijos a mi alrededor, mis días serán como la arena en número;
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
Mi raíz estará abierta a las aguas, y él rocío de la noche estará en mis ramas,
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
Mi gloria será siempre nueva, y mi arco se renueva fácilmente en mi mano.
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
Los hombres me escucharon, esperando y guardando silencio para mis sugerencias.
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
Después de haber dicho lo que tenía en mente, se quedaron callados y dejaron que mis palabras se adentren en sus corazones;
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
Me esperaban como a la lluvia, abriendo la boca como a las lluvias de primavera.
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
Cuando yo les sonreía, cuando no tenían esperanza, y la luz de mi cara nunca fue nublada por su miedo.
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
Tomé mi lugar como jefe, guiándolos en su camino, y fui como rey entre su ejército cuando estaban tristes yo los consolaba.