Job 29
1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
Jobho akapfuurira mberi nokutaura kwake achiti:
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
“Haiwa ndinoshuva sei mwedzi yakapfuura, iwo mazuva andairindirwa naMwari,
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
mwenje wake pawaivhenekera pamusoro pangu uye ndaivhenekerwa nechiedza chake ndichifamba murima!
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
Haiwa, iwo mazuva andakanga ndichine simba, ushamwari hwaMwari chaihwo huchiropafadza imba yangu,
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
Wamasimba Ose paakanga achineni uye vana vangu pavakanga vakandipoteredza,
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
painyorovedzwa nzira yangu noruomba, uye dombo richindidururira hova dzamafuta omuorivhi.
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
“Pandakaenda kusuo reguta ndikandogara muchivara,
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
majaya akandiona akatsaukira parutivi uye vatana vakasimuka;
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
vakuru vakaramba kutaura vakafumbira miromo yavo namaoko avo;
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
manzwi avakuru akanyararidzwa, uye ndimi dzavo dzikanamira kumusoro kwemiromo yavo.
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
Vose vakandinzwa vakataura zvakanaka pamusoro pangu, uye vose vakandiona vakandirumbidza,
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
nokuti ndakanunura varombo vaichemera rubatsiro, uye nherera dzakanga dzisina anobatsira.
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
Munhu akanga ofa akandiropafadza; ndakaita kuti mwoyo wechirikadzi uimbe.
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
Ndakafuka kururama sechipfeko changu; kururamisira kwaiva nguo yangu nenguwani yangu.
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
Ndakanga ndiri meso kumapofu namakumbo kuzvirema.
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
Ndakanga ndiri baba kuna vanoshayiwa; ndaimiririra mhaka yomutorwa.
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
Ndakavhuna meno emunhu akanga akaipa, ndikabvuta chaakanga akaruma.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
“Ndakafunga kuti, ‘Ndichafira mumba mangu, mazuva angu awanda sejecha.
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
Midzi yangu ichasvika kumvura, uye dova richava pamatavi angu usiku hwose.
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
Kukudzwa kwangu kucharamba kuri kutsva pandiri, uta hucharamba huri hutsva muruoko rwangu.’
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
“Vanhu vakanditeerera vachitarisira kwazvo, vanyerere vakamirira kurayira kwangu.
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
Shure kwokutaura kwangu, ivo havana kuzotaurazve; mashoko angu akawira panzeve dzavo zvinyoronyoro.
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
Vakandimirira kunge vakamirira mvura yomupfunhambuya, uye vakanwa mashoko angu kunge mvura yechirimo.
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
Pandakanyemwerera kwavari havana kuzvitenda; chiedza chechiso changu chaikosha kwavari.
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
Ndakavasarudzira nzira ini ndokugara saishe wavo; ndakagara samambo pakati pamauto ake; ndakanga ndakaita somunhu anonyaradza vanochema.
