Job 29

1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:

2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.

3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;

4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;

5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;

6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;

7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;

8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;

9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;

10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.

11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.

12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.

13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.

14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.

15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.

16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.

17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.

18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.

19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.

20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.

21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.

22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.

23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.

24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.

25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.