Job 29
1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
E proseguiu Job em proferir o seu dito, e disse:
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
Ah! quem me dera ser como eu fui nos mezes passados! como nos dias em que Deus me guardava!
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
Quando fazia resplandecer a sua candeia sobre a minha cabeça e quando eu pela sua luz caminhava pelas trevas:
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
Como era nos dias da minha mocidade, quando o segredo de Deus estava sobre a minha tenda:
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
Quando o Todo-poderoso ainda estava comigo, e os meus meninos em redor de mim.
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
Quando lavava os meus passos na manteiga, e da rocha me corriam ribeiros de azeite:
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
Quando sahia a porta pela cidade, e na praça fazia preparar a minha cadeira:
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
Os moços me viam, e se escondiam, e até os edosos se levantavam e se punham em pé:
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
Os principes continham as suas palavras, e punham a mão sobre a sua bocca:
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
A voz dos chefes se escondia: e a sua lingua se pegava ao seu paladar:
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
Ouvindo-me algum ouvido, me tinha por bemaventurado: vendo-me algum olho, dava testemunho de mim;
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
Porque eu livrava o miseravel, que clamava: como tambem o orfão que não tinha quem o soccoresse.
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
A benção do que ia perecendo vinha sobre mim, e eu fazia que jubilasse o coração da viuva.
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
Vestia-me da justiça: e ella me servia de vestido: como manto e diadema era o meu juizo.
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
Eu fui o olho do cego, como tambem os pés do coxo:
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
Aos necessitados era pae, e as causas de que eu não tinha conhecimento inquiria com diligencia;
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
E quebrava os queixaes do perverso, e dos seus dentes tirava a preza.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
E dizia: No meu ninho expirarei, e multiplicarei os meus dias como a areia.
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
A minha raiz se estendia junto ás aguas, e o orvalho fazia assento sobre os meus ramos;
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
A minha honra se renovava em mim, e o meu arco se reforçava na minha mão.
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
Ouvindo-me esperavam, e em silencio attendiam ao meu conselho.
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
Acabada a minha palavra, não replicavam, e minhas razões distillavam sobre elles;
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
Porque me esperavam, como a chuva; e abriam a sua bocca, como a chuva tardia
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
Se me ria para elles, não o criam, e não faziam abater a luz do meu rosto;
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
Eu escolhia o seu caminho, assentava-me como chefe, e habitava como rei entre as tropas: como aquelle que consola os que pranteiam.
