Job 29
1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
Un Ījabs teica vēl tālāk savus teikumus un sacīja:
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
Ak kaut es vēl būtu tāds kā pirmajos mēnešos, kā tai laikā, kad Dievs mani pasargāja;
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
Kad Viņa spīdeklis spīdēja pār manu galvu, un es Viņa gaismā staigāju pa tumsību;
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
Kā es biju savas jaunības laikā, kad Dievs mājoja pār manu dzīvokli,
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
Kad tas Visuvarenais vēl bija ar mani, un mani bērni man apkārt;
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
Kad savus soļus mazgāju krējumā, un akmens kalni man izlēja eļļas upes.
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
Kad es pa vārtiem izgāju pilsētā, kad savu krēslu noliku uz tirgus(laukuma);
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
Tad jaunekļi mani redzot stājās pie malas, un sirmgalvji pacēlās un palika stāvot.
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
Virsnieki mitējās runāt un lika roku uz savu muti,
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
Lielkungu balss apklusa, un viņu mēle pielipa pie zoda.
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
Jo kura auss mani dzirdēja, tā mani teica laimīgu, un kura acs mani redzēja, tā deva man liecību.
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
Jo es izglābu nabagu, kas brēca, un bāriņu, kam nebija palīga.
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
Svētība no tā, kas ietu bojā, nāca pār mani, un atraitņu sirdi es iepriecināju.
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
Es apģērbos ar taisnību, un tā mani aptērpa, mana krietnība man bija kā mētelis un kā ķēniņa cepure.
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
Es biju aklam acs un biju tizlam kāja.
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
Nabagiem es biju par tēvu, un nezināma sūdzību es izvaicāju.
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
Es salauzīju netaisnā dzerokšļus un izrāvu laupījumu no viņa zobiem.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
Un es sacīju: es nomiršu savā ligzdā un manu dienu būs daudz kā smiltis.
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
Mana sakne izpletīsies pie ūdens, un rasa paliks pa nakti uz manām lapām.
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
Mana godība būs vienmēr jauna pie manis, un manam stopam labi izdosies manā rokā. -
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
Uz mani klausījās un gaidīja un klusu saņēma manu padomu.
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
Pēc maniem vārdiem neviens vairs nerunāja, un mana valoda uz tiem pilēja.
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
Pēc manis ilgojās kā pēc lietus, un atpleta savu muti kā uz vasaras lietu.
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
Es tiem uzsmaidīju, kad tiem nebija drošības, un mana vaiga gaišumu tie neskumdināja.
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
Es tiem biju ceļa rādītājs un sēdēju goda vietā un mājoju kā ķēniņš starp saviem pulkiem, kā noskumušu iepriecinātājs.
