Job 29
1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
addidit quoque Iob adsumens parabolam suam et dixit
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
quis mihi tribuat ut sim iuxta menses pristinos secundum dies quibus Deus custodiebat me
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
quando splendebat lucerna eius super caput meum et ad lumen eius ambulabam in tenebris
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
sicut fui in diebus adulescentiae meae quando secreto Deus erat in tabernaculo meo
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
quando erat Omnipotens mecum et in circuitu meo pueri mei
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
quando lavabam pedes meos butyro et petra fundebat mihi rivos olei
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
quando procedebam ad portam civitatis et in platea parabant cathedram mihi
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
videbant me iuvenes et abscondebantur et senes adsurgentes stabant
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
principes cessabant loqui et digitum superponebant ori suo
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
vocem suam cohibebant duces et lingua eorum gutturi suo adherebat
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
auris audiens beatificabat me et oculus videns testimonium reddebat mihi
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
quod liberassem pauperem vociferantem et pupillum cui non esset adiutor
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
benedictio perituri super me veniebat et cor viduae consolatus sum
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
iustitia indutus sum et vestivit me sicut vestimento et diademate iudicio meo
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
oculus fui caeco et pes claudo
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
pater eram pauperum et causam quam nesciebam diligentissime investigabam
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
conterebam molas iniqui et de dentibus illius auferebam praedam
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
dicebamque in nidulo meo moriar et sicut palma multiplicabo dies
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
radix mea aperta est secus aquas et ros morabitur in messione mea
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
gloria mea semper innovabitur et arcus meus in manu mea instaurabitur
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
qui me audiebant expectabant sententiam et intenti tacebant ad consilium meum
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
verbis meis addere nihil audebant et super illos stillabat eloquium meum
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
expectabant me sicut pluviam et os suum aperiebant quasi ad imbrem serotinum
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
si quando ridebam ad eos non credebant et lux vultus mei non cadebat in terram
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
si voluissem ire ad eos sedebam primus cumque sederem quasi rex circumstante exercitu eram tamen maerentium consolator
