Job 29
1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
Giobbe riprese il suo discorso e disse:
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
“Oh foss’io come ne’ mesi d’una volta, come ne’ giorni in cui Dio mi proteggeva,
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
quando la sua lampada mi risplendeva sul capo, e alla sua luce io camminavo nelle tenebre!
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
Oh fossi com’ero a’ giorni della mia maturità, quando Iddio vegliava amico sulla mia tenda,
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
quando l’Onnipotente stava ancora meco, e avevo i miei figliuoli d’intorno;
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
quando mi lavavo i piedi nel latte e dalla roccia mi fluivano ruscelli d’olio!
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
Allorché uscivo per andare alla porta della città e mi facevo preparare il seggio sulla piazza,
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
i giovani, al vedermi, si ritiravano, i vecchi s’alzavano e rimanevano in piedi;
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
i maggiorenti cessavan di parlare e si mettevan la mano sulla bocca;
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
la voce dei capi diventava muta, la lingua s’attaccava al loro palato.
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
L’orecchio che mi udiva, mi diceva beato; l’occhio che mi vedeva mi rendea testimonianza,
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
perché salvavo il misero che gridava aiuto, e l’orfano che non aveva chi lo soccorresse.
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
Scendea su me la benedizione di chi stava per perire, e facevo esultare il cuor della vedova.
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
La giustizia era il mio vestimento ed io il suo; la probità era come il mio mantello e il mio turbante.
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
Ero l’occhio del cieco, il piede dello zoppo;
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
ero il padre de’ poveri, e studiavo a fondo la causa dello sconosciuto.
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
Spezzavo la ganascia all’iniquo, e gli facevo lasciar la preda che avea fra i denti.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
E dicevo: “Morrò nel mio nido, e moltiplicherò i miei giorni come la rena;
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
le mie radici si stenderanno verso l’acque, la rugiada passerà la notte sui miei rami;
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
la mia gloria sempre si rinnoverà, e l’arco rinverdirà nella mia mano”.
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
Gli astanti m’ascoltavano pieni d’aspettazione, si tacevan per udire il mio parere.
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
Quand’avevo parlato, non replicavano; la mia parola scendeva su loro come una rugiada.
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
E m’aspettavan come s’aspetta la pioggia; aprivan larga la bocca come a un acquazzone di primavera.
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
Io sorridevo loro quand’erano sfiduciati; e non potevano oscurar la luce del mio volto.
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
Quando andavo da loro, mi sedevo come capo, ed ero come un re fra le sue schiere, come un consolatore in mezzo agli afflitti.
