Job 29

1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:

Giobbe continuò a pronunziare le sue sentenze e disse:

2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.

Oh, potessi tornare com'ero ai mesi di un tempo, ai giorni in cui Dio mi proteggeva,

3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;

quando brillava la sua lucerna sopra il mio capo e alla sua luce camminavo in mezzo alle tenebre;

4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;

com'ero ai giorni del mio autunno, quando Dio proteggeva la mia tenda,

5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;

quando l'Onnipotente era ancora con me e i giovani mi stavano attorno;

6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;

quando mi lavavo in piedi nel latte e la roccia mi versava ruscelli d'olio!

7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;

Quando uscivo verso la porta della città e sulla piazza ponevo il mio seggio:

8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;

vedendomi, i giovani si ritiravano e i vecchi si alzavano in piedi;

9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;

i notabili sospendevano i discorsi e si mettevan la mano sulla bocca;

10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.

la voce dei capi si smorzava e la loro lingua restava fissa al palato;

11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.

con gli orecchi ascoltavano e mi dicevano felice, con gli occhi vedevano e mi rendevano testimonianza,

12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.

perché soccorrevo il povero che chiedeva aiuto, l'orfano che ne era privo.

13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.

La benedizione del morente scendeva su di me e al cuore della vedova infondevo la gioia.

14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.

Mi ero rivestito di giustizia come di un vestimento; come mantello e turbante era la mia equità.

15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.

Io ero gli occhi per il cieco, ero i piedi per lo zoppo.

16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.

Padre io ero per i poveri ed esaminavo la causa dello sconosciuto;

17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.

rompevo la mascella al perverso e dai suoi denti strappavo la preda.

18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.

Pensavo: «Spirerò nel mio nido e moltiplicherò come sabbia i miei giorni».

19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.

La mia radice avrà adito alle acque e la rugiada cadrà di notte sul mio ramo.

20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.

La mia gloria sarà sempre nuova e il mio arco si rinforzerà nella mia mano.

21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.

Mi ascoltavano in attesa fiduciosa e tacevano per udire il mio consiglio.

22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.

Dopo le mie parole non replicavano e su di loro scendevano goccia a goccia i miei detti.

23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.

Mi attendevano come si attende la pioggia e aprivano la bocca come ad acqua primaverile.

24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.

Se a loro sorridevo, non osavano crederlo, né turbavano la serenità del mio volto.

25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.

Indicavo loro la via da seguire e sedevo come capo, e vi rimanevo come un re fra i soldati o come un consolatore d'afflitti.