< Job 29 >

1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
Job jatkoi lausuen mietelmiään ja sanoi:
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
"Oi, jospa olisin, niinkuin olin ammoin kuluneina kuukausina, niinkuin niinä päivinä, joina Jumala minua varjeli,
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
jolloin hänen lamppunsa loisti pääni päällä ja minä hänen valossansa vaelsin pimeyden halki!
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
Jospa olisin niinkuin kukoistukseni päivinä, jolloin Jumalan ystävyys oli majani yllä,
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
jolloin Kaikkivaltias oli vielä minun kanssani ja poikani minua ympäröivät,
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
jolloin askeleeni kylpivät kermassa ja kallio minun vierelläni vuoti öljyvirtoja!
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
Kun menin kaupunkiin porttiaukealle, kun asetin istuimeni torille,
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
niin nuorukaiset väistyivät nähdessään minut, vanhukset nousivat ja jäivät seisomaan,
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
päämiehet lakkasivat puhumasta ja panivat kätensä suulleen.
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
Ruhtinasten ääni vaikeni, ja heidän kielensä tarttui suulakeen.
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
Sillä kenen korva minusta kuuli, hän ylisti minua onnelliseksi, kenen silmä minut näki, hän minusta todisti;
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
minä näet pelastin kurjan, joka apua huusi, ja orvon, jolla ei auttajaa ollut.
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
Menehtyväisen siunaus tuli minun osakseni, ja lesken sydämen minä saatoin riemuitsemaan.
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
Vanhurskaudella minä vaatetin itseni, ja se verhosi minut; oikeus oli minulla viittana ja päähineenä.
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
Minä olin sokean silmä ja ontuvan jalka.
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
Minä olin köyhien isä, ja tuntemattoman asiaa minä tarkoin tutkin.
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
Minä särjin väärintekijän leukaluut ja tempasin saaliin hänen hampaistansa.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
Silloin ajattelin: 'Pesääni minä saan kuolla, ja minä lisään päiväni paljoiksi kuin hiekka.
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
Onhan juureni vedelle avoinna, ja kaste yöpyy minun oksillani.
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
Kunniani uudistuu alati, ja jouseni nuortuu minun kädessäni.'
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
He kuuntelivat minua ja odottivat, olivat vaiti ja vartoivat neuvoani.
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
Puhuttuani eivät he enää sanaa sanoneet, vihmana vuoti puheeni heihin.
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
He odottivat minua niinkuin sadetta ja avasivat suunsa niinkuin kevätkuurolle.
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
Minä hymyilin heille, kun he olivat toivottomat, ja minun kasvojeni loistaessa eivät he synkiksi jääneet.
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
Jos suvaitsin tulla heidän luokseen, niin minä istuin ylinnä, istuin kuin kuningas sotajoukkonsa keskellä, niinkuin se, joka murheelliset lohduttaa."

< Job 29 >