Job 29
1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
And Job again took up his parable, and said,
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
Oh that I were as in the months of old, as in the days when God watched over me;
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
When his lamp shined upon my head, and by his light I walked through darkness;
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
As I was in the ripeness of my days, when the secret of God was upon my tent;
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
When the Almighty was yet with me, and my children were about me;
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
When my steps were washed with butter, and the rock poured me out rivers of oil!
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
When I went forth to the gate unto the city, when I prepared my seat in the street,
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
The young men saw me and hid themselves, and the aged rose up and stood;
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
The princes refrained talking, and laid their hand on their mouth;
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
The voice of the nobles was hushed, and their tongue cleaved to the roof of their mouth.
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
For when the ear heard [me], then it blessed me; and when the eye saw [me], it gave witness unto me:
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
Because I delivered the poor that cried, the fatherless also, that had none to help him.
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
The blessing of him that was ready to perish came upon me: and I caused the widow’s heart to sing for joy.
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
I put on righteousness, and it clothed me: my justice was as a robe and a diadem.
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
I was eyes to the blind, and feet was I to the lame.
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
I was a father to the needy: and the cause of him that I knew not I searched out.
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
And I brake the jaws of the unrighteous, and plucked the prey out of his teeth.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
Then I said, I shall die in my nest, and I shall multiply my days as the sand:
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
My root is spread out to the waters, and the dew lieth all night upon my branch:
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
My glory is fresh in me, and my bow is renewed in my hand.
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
Unto me men gave ear, and waited, and kept silence for my counsel.
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
After my words they spake not again; and my speech dropped upon them.
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
And they waited for me as for the rain; and they opened their mouth wide as for the latter rain.
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
If I laughed on them, they believed [it] not; and the light of my countenance they cast not down.
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
I chose out their way, and sat [as] chief, and dwelt as a king in the army, as one that comforteth the mourners.
