Job 29
1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
Moreover Job continued his discourse, and said:
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
O that I were as in months past, In the days when God was my guardian;
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
When his lamp shined over my head, And when by his light I walked through darkness!
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
As I was in the autumn of my days, When the friendship of God was over my tent;
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
When the Almighty was yet with me, And my children were around me;
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
When I bathed my steps in milk, And the rock poured me out rivers of oil!
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
When I went forth to the gate by the city, And took my seat in the market-place,
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
The young men saw me and hid themselves, And the aged arose and stood.
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
The princes refrained from speaking, And laid their hand upon their mouth.
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
The nobles held their peace, And their tongue cleaved to the roof of their mouth.
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
When the ear heard me, then it blessed me; And when the eye saw me, it gave witness to me.
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
For I delivered the poor, when they cried; And the fatherless, who had none to help him.
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
The blessing of him that was ready to perish came upon me, And I caused the heart of the widow to sing for joy.
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
I clothed myself with righteousness, and it clothed itself with me; And justice was my robe and diadem.
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
I was eyes to the blind, And feet was I to the lame;
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
I was a father to the poor, And the cause of him I knew not I searched out;
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
And I broke the teeth of the wicked, And plucked the spoil from his jaws.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
Then said I, “I shall die in my nest; I shall multiply my days as the sand.
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
My root is spread abroad to the waters, And the dew abideth on my branches.
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
My glory is fresh with me, And my bow gathereth strength in my hand.”
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
To me men gave ear, and waited, And kept silence for my counsel.
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
To my words they made no reply, When my speech dropped down upon them.
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
Yea, they waited for me as for the rain; They opened their mouths wide as for the latter rain.
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
If I smiled upon them, they believed it not; Nor did they cause the light of my countenance to fall.
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
When I came among them, I sat as chief; I dwelt as a king in the midst of an army, As a comforter among mourners.
