Job 29
1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
And Job continued to take up his parable, and said,
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
Who will give me back months like those which are past, days like those when God guarded me;
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
When his lamp shone over my head, when by his light I could walk in darkness;
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
As I was in the days of my abundance, when the confidence of God was upon my tent:
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
When the Almighty was yet with me, when my servants stood round about me;
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
When I bathed my steps in cream, and the rock poured out near me streamlets of oil!
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
When I went out to the gate close by the city, when in the open place I established my seat:
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
Young men saw me, and hid themselves; and the aged rose up, and remained standing;
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
Princes stopped in the midst of [their] words, and laid their hand on their mouth:
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
The voice of nobles was arrested, and their tongue cleaved to their palate.
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
For the ear that heard me called me happy; and the eye that saw me bore witness for me;
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
Because I delivered the poor that cried, and the fatherless, yea, that had none to help him.
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
The blessing of him that was ready to perish came upon me; and the heart of the widow I caused to sing for joy.
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
I took righteousness as my garment, and it clothed me: as a robe and a mitre was justice unto me.
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
Eyes was I to the blind; and feet to the lame was I.
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
A father was I to the needy; and the cause of him I knew not I used to investigate.
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
And I broke the cutting-teeth of the wrong-doer, and out of his teeth I cast down his prey.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
And I said then, “In the midst of my nest shall I depart hence, and like the sand shall I have many days.
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
My root will stand open for the water, and the dew will lodge on my boughs.
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
My glory will ever be new with me, and my bow will acquire fresh strength in my hand.”
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
Unto me men listened, and waited, and watched in silence for my counsel
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
After my words they made no reply, and my speech dropped on them [like dew].
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
And they waited for me as for the rain, and they opened wide their mouth as for the latter rain.
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
I smiled on those that had lost their confidence; and the light of my countenance they never cast down.
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
I chose their way for them, and I sat as chief, and dwelt as king in his army, as one that comforteth mourners.
