Job 29
1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
So Iob proceeded and continued his parable, saying,
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
Oh that I were as in times past, when God preserued me!
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
When his light shined vpon mine head: and when by his light I walked thorowe the darkenesse,
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
As I was in the dayes of my youth: when Gods prouidence was vpon my tabernacle:
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
When the almightie was yet with me, and my children round about me.
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
When I washed my pathes with butter, and when the rocke powred me out riuers of oyle:
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
When I went out to the gate, euen to the iudgement seat, and when I caused them to prepare my seate in the streete.
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
The yong men saw me, and hid themselues, and the aged arose, and stood vp.
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
The princes stayed talke, and layde their hand on their mouth.
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
The voyce of princes was hidde, and their tongue cleaued to the roofe of their mouth.
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
And when the eare heard me, it blessed me: and when the eye sawe me, it gaue witnesse to me.
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
For I deliuered the poore that cryed, and the fatherlesse, and him that had none to helpe him.
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
The blessing of him that was ready to perish, came vpon me, and I caused the widowes heart to reioyce.
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
I put on iustice, and it couered me: my iudgement was as a robe, and a crowne.
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
I was the eyes to the blinde, and I was the feete to the lame.
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
I was a father vnto the poore, and when I knewe not the cause, I sought it out diligently.
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
I brake also the chawes of the vnrighteous man, and pluckt the praye out of his teeth.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
Then I sayde, I shall die in my nest, and I shall multiplie my dayes as the sand.
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
For my roote is spread out by the water, and the dewe shall lye vpon my branche.
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
My glory shall renue towarde me, and my bowe shall be restored in mine hand.
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
Vnto me men gaue eare, and wayted, and helde their tongue at my counsell.
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
After my wordes they replied not, and my talke dropped vpon them.
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
And they wayted for me, as for the raine, and they opened their mouth as for the latter rayne.
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
If I laughed on them, they beleeued it not: neither did they cause the light of my countenance to fall.
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
I appoynted out their way, and did sit as chiefe, and dwelt as a King in the army, and like him that comforteth the mourners.
