Job 29
1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
And Job continued his parable and said,
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
Oh that I were as in months past, as in the days when God preserved me;
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
When his lamp shone over my head, [and] by his light I walked through darkness;
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
As I was in the days of my youth, when the secret counsel of God was over my tent,
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
When the Almighty was yet with me, my young men round about me;
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
When my steps were bathed in milk, and the rock poured out beside me rivers of oil! ...
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
When I went out to the gate by the city, when I prepared my seat on the broadway,
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
The young men saw me, and hid themselves; and the aged arose [and] stood up;
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
Princes refrained from talking, and laid the hand on their mouth;
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
The voice of the nobles was hushed, and their tongue cleaved to their palate.
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
When the ear heard [me], then it blessed me, and when the eye saw [me], it gave witness to me;
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
For I delivered the afflicted that cried, and the fatherless who had no helper.
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
The blessing of him that was perishing came upon me, and I caused the widow's heart to sing for joy.
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
I put on righteousness, and it clothed me; my justice was as a mantle and a turban.
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
I was eyes to the blind, and feet was I to the lame;
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
I was a father to the needy, and the cause which I knew not I searched out;
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
And I broke the jaws of the unrighteous, and plucked the spoil out of his teeth.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
And I said, I shall die in my nest, and multiply my days as the sand;
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
My root shall be spread out to the waters, and the dew will lie all night on my branch;
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
My glory shall be fresh in me, and my bow be renewed in my hand.
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
Unto me they listened, and waited, and kept silence for my counsel:
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
After my words they spoke not again, and my speech dropped upon them;
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
And they waited for me as for the rain, and they opened their mouth wide as for the latter rain.
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
[If] I laughed on them, they believed [it] not; and they troubled not the serenity of my countenance.
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
I chose their way, and sat as chief, and dwelt as a king in the army, as one that comforteth mourners.
