Job 29

1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:

Og Job vedblev at fremsætte sit Tankesprog:

2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.

Ak, havde jeg det som tilforn, som dengang Gud tog sig af mig,

3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;

da hans Lampe lyste over mit Hoved, og jeg ved hans Lys vandt frem i Mørke,

4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;

som i mine modne Aar, da Guds Fortrolighed var over mit Telt,

5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;

da den Almægtige end var hos mig og mine Drenge var om mig,

6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;

da mine Fødder vaded i Fløde, og Olie strømmede, hvor jeg stod,

7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;

da jeg gik ud til Byens Port og rejste mit Sæde paa Torvet.

8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;

Naar Ungdommen saa mig, gemte den sig, Oldinge rejste sig op og stod,

9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;

Høvdinger standsed i Talen og lagde Haand paa Mund,

10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.

Stormænds Røst forstummed, deres Tunge klæbed til Ganen;

11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.

Øret hørte og priste mig lykkelig, Øjet saa og tilkendte mig Ære.

12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.

Thi jeg redded den arme, der skreg om Hjælp, den faderløse, der savned en Hjælper;

13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.

den, det gik skævt, velsignede mig, jeg frydede Enkens Hjerte;

14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.

jeg klædte mig i Retfærd, og den i mig, i Ret som Kappe og Hovedbind.

15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.

Jeg var den blindes Øje, jeg var den lammes Fod;

16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.

jeg var de fattiges Fader, udreded den mig ukendtes Sag;

17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.

den lovløses Tænder brød jeg, rev Byttet ud af hans Gab.

18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.

Saa tænkte jeg da: »Jeg skal dø i min Rede, leve saa længe som Føniksfuglen;

19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.

min Rod kan Vand komme til, Duggen har Nattely i mine Grene;

20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.

min Ære er altid ny, min Bue er altid ung i min Haand!«

21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.

Mig hørte de paa og bied, var tavse, mens jeg gav Raad;

22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.

ingen tog Ordet, naar jeg havde talt, mine Ord faldt kvægende paa dem;

23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.

de bied paa mig som paa Regn, spærred Munden op efter Vaarregn.

24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.

Mistrøstige smilte jeg til, mit Aasyns Lys fik de ej til at svinde.

25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.

Vejen valgte jeg for dem og sad som Høvding, troned som Konge blandt Hærmænd, som den, der gav sørgende Trøst.