Job 29

1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:

Ještě dále Job vedl řeč svou, a řekl:

2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.

Ó bych byl jako za časů předešlých, za dnů, v nichž mne Bůh zachovával,

3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;

Dokudž svítil svící svou nad hlavou mou, při jehož světle chodíval jsem v temnostech,

4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;

Tak jako jsem byl za dnů mladosti své, dokudž přívětivost Boží byla v stanu mém,

5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;

Dokudž ještě Všemohoucí byl se mnou, a všudy vůkol mne dítky mé,

6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;

Když šlepěje mé máslem oplývaly, a skála vylévala mi prameny oleje,

7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;

Když jsem vycházel k bráně skrze město, a na ulici strojíval sobě stolici svou.

8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;

Jakž mne spatřovali mládenci, skrývali se, starci pak povstávali a stáli.

9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;

Knížata choulili se v řečech, anobrž ruku kladli na ústa svá.

10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.

Hlas vývod se tratil, a jazyk jejich lnul k dásním jejich.

11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.

Nebo ucho slyše, blahoslavilo mne, a oko vida, posvědčovalo mi,

12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.

Že vysvobozuji chudého volajícího, a sirotka, i toho, kterýž nemá spomocníka.

13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.

Požehnání hynoucího přicházelo na mne, a srdce vdovy k plésání jsem vzbuzoval.

14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.

V spravedlnost jsem se obláčel, a ona ozdobovala mne; jako plášť a koruna byl soud můj.

15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.

Místo očí býval jsem slepému, a místo noh kulhavému.

16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.

Byl jsem otcem nuzných, a na při, jíž jsem nebyl povědom, vyptával jsem se.

17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.

A tak vylamoval jsem třenovní zuby nešlechetníka, a z zubů jeho vyrážel jsem loupež.

18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.

A protož jsem říkal: V hnízdě svém umru, a jako písek rozmnožím dny.

19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.

Kořen můj rozloží se při vodách, a rosa nocovati bude na ratolestech mých.

20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.

Sláva má mladnouti bude při mně, a lučiště mé v ruce mé obnovovati se.

21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.

Poslouchajíce, čekali na mne, a přestávali na radě mé.

22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.

Po slovu mém nic neměnili, tak na ně dštila řeč má.

23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.

Nebo očekávali mne jako deště, a ústa svá otvírali jako k přívalu žádostivému.

24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.

Žertoval-li jsem s nimi, nevěřili; pročež u vážnosti mne míti neoblevovali.

25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.

Přišel-li jsem kdy k nim, sedal jsem na předním místě, a tak bydlil jsem jako král v vojště, když smutných potěšuje.