Job 29

1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:

Job nastavi svoju besjedu i reče:

2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.

“O, da mi je prošle proživjet' mjesece, dane one kad je Bog nada mnom bdio,

3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;

kad mi je nad glavom njegov sjao žižak a kroz mrak me svjetlo njegovo vodilo,

4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;

kao u dane mojih zrelih jeseni kad s mojim stanom Bog prijateljevaše,

5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;

kada uz mene još bijaše Svesilni i moji me okruživahu dječaci,

6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;

kada mi se noge u mlijeku kupahu, a potokom ulja ključaše mi kamen!

7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;

Kada sam na vrata gradska izlazio i svoju stolicu postavljao na trg,

8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;

vidjevši me, sklanjali bi se mladići, starci bi ustavši stojeći ostali.

9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;

Razgovor bi prekidali uglednici i usta bi svoja rukom zatvarali.

10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.

Glavarima glas bi sasvim utihnuo, za nepce bi im se zalijepio jezik.

11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.

Tko god me slušao, blaženim me zvao, hvalilo me oko kad bi me vidjelo.

12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.

Jer, izbavljah bijednog kada je kukao i sirotu ostavljenu bez pomoći.

13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.

Na meni bješe blagoslov izgubljenih, srcu udovice ja veselje vraćah.

14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.

Pravdom se ja kao haljinom odjenuh, nepristranost bje mi plaštem i povezom.

15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.

Bjeh oči slijepcu i bjeh noge bogalju,

16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.

otac ubogima, zastupnik strancima.

17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.

Kršio sam zube čovjeku opaku, plijen sam čupao iz njegovih čeljusti.

18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.

Govorah: 'U svom ću izdahnuti gnijezdu, k'o palma, bezbrojne proživjevši dane.'

19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.

Korijenje se moje sve do vode pruža, na granama mojim odmara se rosa.

20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.

Pomlađivat će se svagda slava moja i luk će mi se obnavljati u ruci.'

21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.

Slušali su željno što ću im kazati i šutjeli da od mene savjet čuju.

22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.

Na riječi mi ne bi ništa dometali i besjede su mi daždile po njima.

23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.

Za mnom žudjeli su oni k'o za kišom, otvarali usta k'o za pljuskom ljetnim.

24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.

Osmijeh moj bijaše njima ohrabrenje; pazili su na vedrinu moga lica.

25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.

Njima ja sam izabirao putove, kao poglavar ja sam ih predvodio, kao kralj među svojim kad je četama kao onaj koji tješi ojađene.