Job 28
1 Silfret hafver sin gång, och guldet sitt rum, der det verkas.
Gümüş maden ocağından elde edilir, Altını arıtmak için de bir yer vardır.
2 Jern tager man utaf jordene, och utaf stenar smälter man koppar.
Demir topraktan çıkarılır, Bakırsa taştan.
3 På mörkret varder ju en tid ände, och finner ju någor på sistone det fördolda.
İnsan karanlığa son verir, Koyu karanlığın, ölüm gölgesinin taşlarını Son sınırına kadar araştırır.
4 Det springer ut en sådana bäck, att de, som bo deromkring, icke kunna gå deröfver till fots; han varder menniskomen allt för djup, och flyter sin kos.
Maden kuyusunu insanların oturduğu yerden uzakta açar, İnsan ayağının unuttuğu yerlerde, Herkesten uzak iplere sarılıp sallanır.
5 Man får ock eld nedan utu jordene; der dock ofvantill bröd växer.
Ekmek topraktan çıkar, Toprağın altı ise yanmış, altüst olmuştur.
6 Man finner saphir på somlig rum, och jordklimpar, der guld är uti.
Kayalarından laciverttaşı çıkar, Yüzeyi altın tozunu andırır.
7 Den stigen hafver ingen fogel kunnat, och intet gamsöga sett;
Yırtıcı kuş yolu bilmez, Doğanın gözü onu görmemiştir.
8 De stolta barn hafva icke trampat honom, och intet lejon gångit deruppå.
Güçlü hayvanlar oraya ayak basmamış, Aslan oradan geçmemiştir.
9 Bär man också handena på stenen, och grafver bergen omkull.
Madenci elini çakmak taşına uzatır, Dağları kökünden altüst eder.
10 Man grafver bäcker utu hällebergen, och allt det kosteligit är, ser ögat.
Kayaların içinden tüneller açar, Gözleri değerli ne varsa görür.
11 Man förtager strömmom vattnet, och hafver fram i ljuset det derutinnan fördoldt är.
Irmakların kaynağını tıkar, Gizli olanı ışığa çıkarır.
12 Huru vill man nu vishet finna, och hvar är rummet till förståndighet?
Ama bilgelik nerede bulunur? Aklın yeri neresi?
13 Ingen vet hvar hon ligger; och varder icke funnen i de lefvandes lande.
İnsan onun değerini bilmez, Yaşayanlar diyarında ona rastlanmaz.
14 Afgrundet säger: Hon är icke i mig; och hafvet säger: När mig är hon icke.
Engin, “Bende değil” der, Deniz, “Yanımda değil.”
15 Man kan icke gifva der penningar före, ej heller silfver uppväga, till att betala henne med.
Onun bedeli saf altınla ödenmez, Değeri gümüşle ölçülmez.
16 Hon räknas icke vid Ophiriskt guld, eller vid kostelig onich och saphir;
Ona Ofir altınıyla, değerli oniksle, Laciverttaşıyla değer biçilmez.
17 Guld och diamant kan icke liknas dervid, ej heller kan hon tillbytas för gyldene klenodier.
Ne altın ne cam onunla karşılaştırılabilir, Saf altın kaplara değişilmez.
18 Ramoth och Gabis aktar man intet; hon är högre aktad än perlor.
Yanında mercanla billurun sözü edilmez, Bilgeliğin değeri mücevherden üstündür.
19 Topats af Ethiopien varder icke lika skattad emot henne, och det renaste guld gäller icke deremot.
Kûş topazı onunla denk sayılmaz, Saf altınla ona değer biçilmez.
20 Hvadan kommer då visheten? Och hvar är rummet till förståndigheten?
Öyleyse bilgelik nereden geliyor? Aklın yeri neresi?
21 Hon är fördold för allas lefvandes ögon, och öfverskyld för foglarna under himmelen.
O bütün canlıların gözünden uzaktır, Gökte uçan kuşlardan bile saklıdır.
22 Fördömelsen och döden säga: Vi hafve med vår öron hört hennes rykte.
Yıkım'la Ölüm: “Kulaklarımız ancak fısıltısını duydu” der.
23 Gud vet vägen dertill, och känner hennes rum.
Onun yolunu Tanrı anlar, Yerini bilen O'dur.
24 Förty han ser jordenes ända, och skådar allt det under himmelen är;
Çünkü O yeryüzünün uçlarına kadar bakar, Göklerin altındaki her şeyi görür.
25 Så att han gifver vädrena sina vigt, och vattnena sitt matt.
Rüzgara güç verdiği, Suları ölçtüğü,
26 Då han satte regnena ett mål före, och tordönenom och ljungeldenom sin väg,
Yağmura kural koyduğu, Yıldırıma yol açtığı zaman,
27 Då såg han henne, och räknade henne; tillredde henne, och fann henne;
Bilgeliği görüp değerini biçti, Onu onaylayıp araştırdı.
28 Och sade till menniskona: Si, Herrans fruktan är vishet; och fly det onda är förståndighet.
İnsana, “İşte Rab korkusu, bilgelik budur” dedi, “Kötülükten kaçınmak akıllılıktır.”
