Job 28
1 Silfret hafver sin gång, och guldet sitt rum, der det verkas.
HE oiaio, he wahi ahu no ke kala, A he wahi no ke gula, kahi a lakou e hoomaemae ai.
2 Jern tager man utaf jordene, och utaf stenar smälter man koppar.
Ua laweia ka hao mailoko mai o ka lepo, A ua hooheheeia ke keleawe mailoko mai o ka pohaku.
3 På mörkret varder ju en tid ände, och finner ju någor på sistone det fördolda.
Hoonoho no ia i ka hope no ka pouli, A imi no ia ma na wahi hohonu a pau; I ka pohaku o ka pouli a me ka malu make.
4 Det springer ut en sådana bäck, att de, som bo deromkring, icke kunna gå deröfver till fots; han varder menniskomen allt för djup, och flyter sin kos.
Eli ae ia i lua mao aku mai kahi e noho ai na kanaka; Iho lakou ilalo aole ma ka wawae, A lewa lakou mai kanaka aku.
5 Man får ock eld nedan utu jordene; der dock ofvantill bröd växer.
O ka honua, kahi i puka mai ai ka berena, Ua hoohuaiia oia malalo iho ona e like me ke ahi.
6 Man finner saphir på somlig rum, och jordklimpar, der guld är uti.
O kona mau pohaku, kahi o ka sapira; A he lepo gula kona.
7 Den stigen hafver ingen fogel kunnat, och intet gamsöga sett;
O ke alanui aole i ikeia e ka manu, Aole i ikeia e ka maka o ka vuletura;
8 De stolta barn hafva icke trampat honom, och intet lejon gångit deruppå.
Aole i hehi iho na holoholona hihiu ia ia, Aole ka liona i maalo ae ilaila.
9 Bär man också handena på stenen, och grafver bergen omkull.
Kau aku no ia i kona lima maluna o ka pohakupaa; Hookahuli ae ia i na mauna mai ke kumu aku.
10 Man grafver bäcker utu hällebergen, och allt det kosteligit är, ser ögat.
Hoopoha no ia i ke kahawai mawaena o na pohaku; A ike no kona maka i na mea waiwai nui a pau.
11 Man förtager strömmom vattnet, och hafver fram i ljuset det derutinnan fördoldt är.
Pani aku no ia i na wai i ke kahe ana iho, A o na mea i hunaia kana i lawe mai ai i ka malamalama.
12 Huru vill man nu vishet finna, och hvar är rummet till förståndighet?
Aka, mahea la e loaa'i ka noeau? Mahea hoi kahi o ka naauao?
13 Ingen vet hvar hon ligger; och varder icke funnen i de lefvandes lande.
Aohe kanaka i ike i kona kumukuai; Aole hoi e loaa ia ma ka aina o ka poe e ola ana.
14 Afgrundet säger: Hon är icke i mig; och hafvet säger: När mig är hon icke.
I mai ka hohonu, Aole ia iloko o'u: I mai la hoi ke kai, Aole ia me au.
15 Man kan icke gifva der penningar före, ej heller silfver uppväga, till att betala henne med.
Aole e haawiia ke gula maikai i kumu e loaa mai ai, Aole hoi e kaupaona ke kala i kumukuai nona.
16 Hon räknas icke vid Ophiriskt guld, eller vid kostelig onich och saphir;
Aole e kau pu ia oia me ke gula o Opira, Me ka pohaku onika maikai a me ka sapira.
17 Guld och diamant kan icke liknas dervid, ej heller kan hon tillbytas för gyldene klenodier.
Aole e hoolikeia ke gula a me ka pohaku aniani me ia: Aole e hooliloia ia mea no na ipu gula maikai.
18 Ramoth och Gabis aktar man intet; hon är högre aktad än perlor.
Aole e manaoia ke akoakoa, a me ka pohaku maikai: No ka mea, o ka waiwai o ka noeau ua oi aku ia mamua o na momi.
19 Topats af Ethiopien varder icke lika skattad emot henne, och det renaste guld gäller icke deremot.
Aole e hoolikeia ke topaza o Aitiopa me ia, Aole hoi ia e kau pu ia me ke gula maikai.
20 Hvadan kommer då visheten? Och hvar är rummet till förståndigheten?
Mai hea mai hoi ka noeau? A mahea hoi kahi o ka naauao?
21 Hon är fördold för allas lefvandes ögon, och öfverskyld för foglarna under himmelen.
No ka mea, ua hunaia oia mai na maka aku o ka poe a pau e ola ana, A ua nalo oia mai na manu o ka lewa aku.
22 Fördömelsen och döden säga: Vi hafve med vår öron hört hennes rykte.
I mai la ka po a me ka make, Ua lohe no maua me ko maua pepeiao i kona lono.
23 Gud vet vägen dertill, och känner hennes rum.
Ua maopopo no i ke Akua kona aoao, A oia ka i ike i kona wahi.
24 Förty han ser jordenes ända, och skådar allt det under himmelen är;
No ka mea, oia ka i nana aku i na welau o ka honua, Ua ike no ia malalo o ka lani a pau;
25 Så att han gifver vädrena sina vigt, och vattnena sitt matt.
E hana i ka mea kaupaona no ka makani, A ua ana no ia i na wai maloko o ka mea ana.
26 Då han satte regnena ett mål före, och tordönenom och ljungeldenom sin väg,
I kana hana ana i ke kanawai no ka ua, A me ke ala no ka uwila o ka hekili;
27 Då såg han henne, och räknade henne; tillredde henne, och fann henne;
Alaila ike no oia ia mea, a hoike mai hoi ia; Hoomakaukau oia ia mea, a imi aku hoi ia mea.
28 Och sade till menniskona: Si, Herrans fruktan är vishet; och fly det onda är förståndighet.
A ua i mai no ia i ke kanaka, Aia hoi, o ka makau i ka Haku, oia ka noeau; A o ka haalele i ka hewa, oia ka naauao.
