Job 27

1 Och Job höll talet fram; hof upp sitt ordspråk, och sade:

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Så sant som Gud lefver, den mig min rätt förvägrar, och den Allsmägtige, som mina själ bedröfvar;

Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:

3 Så länge min ande i mig är, och andedrägten af Gudi i mino näso är;

aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,

4 Mine läppar skola intet orätt tala, och min tunga skall intet bedrägeri för händer hafva.

aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.

5 Bort det ifrå mig, att jag skulle gifva eder rätt; intilldess min ände kommer, skall jag icke vika ifrå mine fromhet.

Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.

6 Ifrå mine rättfärdighet, som jag håller vill jag icke gå; mitt samvet gnager mig intet för alla mina lifsdagar.

Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.

7 Men min fiende varder funnen ogudaktig, och min motståndare orättvis.

Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.

8 Ty hvad är ens skrymtares hopp, att han så girig är; och Gud rycker dock hans själ bort?

Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?

9 Menar du, att Gud skall höra hans röst, när ångest kommer honom uppå?

Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?

10 Huru kan han hafva lust till den Allsmägtiga, och något åkalla honom?

Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?

11 Jag vill lära eder om Guds hand, och hvad för dem Allsmäktiga gäller, vill jag icke dölja.

Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.

12 Si, I hållen eder alle, att I ären vise; hvi gifven I då sådana onyttig ting före?

Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?

13 Detta är en ogudaktig menniskos lön när Gudi, och de tyranners arf, som de af dem Allsmägtiga få skola.

Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:

14 Om han får mång barn, så skola de höra svärdet till; och hans afföda skall icke af bröd mätt varda.

Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.

15 Hans återlefde skola i dödenom begrafne varda, och hans enkor skola intet gråta.

De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.

16 Om han samkar penningar tillhopa såsom stoft, och tillreder sig kläder såsom ler,

Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,

17 Så skall han väl tillredat; men den rättfärdige skall kläda sig deruti, och den oskyldige skall utskifta penningarna.

så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.

18 Han bygger sitt hus såsom en spindel, såsom en väktare gör sig ett skjul.

Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.

19 När den rike nedläggs, skall han intet få med sig; han skall upplåta sin ögon, och finna intet.

Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.

20 Honom skall öfverfalla förskräckelse såsom vatten; om nattena skall stormväder taga honom bort;

Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.

21 Östanväder skall föra honom bort, att han skall förgås; och oväder skall drifva honom af hans rum.

Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.

22 Detta skall han låta komma öfver honom, och skall intet skona honom; allt skall det gå honom ifrå hända.

Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.

23 Man skall klappa händer tillhopa öfver honom, och hvissla öfver honom, der han varit hafver.

Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.