< Job 24 >

1 Hvi skulle tiderna dem Allsmägtiga icke fördolda vara? Och de honom känna, se intet hans dagar?
Pourquoi le Tout-Puissant ne met-il pas des temps en réserve, Et pourquoi ceux qui le connaissent ne voient-ils pas ses jours?
2 De flytta råmärken, de röfva bort hjorden, och föda honom.
On déplace les bornes, On vole des troupeaux, et on les fait paître;
3 De drifva bort de faderlösas åsna, och taga enkones oxa till pant.
On enlève l’âne de l’orphelin, On prend pour gage le bœuf de la veuve;
4 De fattige måste vika för dem, och de torftige i landena måste förgömma sig.
On repousse du chemin les indigents, On force tous les malheureux du pays à se cacher.
5 Si, vilddjuren i öknene gå ut, såsom de pläga, bittida till rofs, att de skola bereda mat för ungarna.
Et voici, comme les ânes sauvages du désert, Ils sortent le matin pour chercher de la nourriture, Ils n’ont que le désert pour trouver le pain de leurs enfants;
6 De uppskära af den åker, som dem intet tillhörer; och berga den vingård, som de med orätt hafva.
Ils coupent le fourrage qui reste dans les champs, Ils grappillent dans la vigne de l’impie;
7 De nakna låta de ligga, och låta dem intet öfvertäckelse i frostena, hvilkom de deras kläder borttagit hafva;
Ils passent la nuit dans la nudité, sans vêtement, Sans couverture contre le froid;
8 Så att de måste hålla sig i bergskrefvom, när en regnskur af bergen faller neder uppå dem; efter de eljest ingen råd hafva.
Ils sont percés par la pluie des montagnes, Et ils embrassent les rochers comme unique refuge.
9 De slita barnet ifrå bröstet, och göra det faderlöst; och göra menniskorna fattiga med pantande.
On arrache l’orphelin à la mamelle, On prend des gages sur le pauvre.
10 Den nakna låta de gå utan kläder, och dem hungroga borttaga de axen.
Ils vont tout nus, sans vêtement, Ils sont affamés, et ils portent les gerbes;
11 De tvinga dem till att göra oljo uppå deras qvarn, och trampa deras pressar, och låta dem likväl törsta.
Dans les enclos de l’impie ils font de l’huile, Ils foulent le pressoir, et ils ont soif;
12 De göra folket i staden suckande, och dess slagnas själar ropande; och Gud straffar dem intet.
Dans les villes s’exhalent les soupirs des mourants, L’âme des blessés jette des cris… Et Dieu ne prend pas garde à ces infamies!
13 Derföre äro de affallne ifrå ljusena, och känna icke dess väg, och vända icke om till dess stigar igen.
D’autres sont ennemis de la lumière, Ils n’en connaissent pas les voies, Ils n’en pratiquent pas les sentiers.
14 I lysningene står mördaren upp, och dräper den fattiga och torftiga; och om nattena är han som en tjuf.
L’assassin se lève au point du jour, Tue le pauvre et l’indigent, Et il dérobe pendant la nuit.
15 Horkarlens öga hafver akt på skymningena, och säger: Mig ser intet öga; och han förtäcker sitt anlete.
L’œil de l’adultère épie le crépuscule; Personne ne me verra, dit-il, Et il met un voile sur sa figure.
16 I mörkrena bryter han sig in i husen; om dagen gömma de sig med hvarannan, och vilja intet veta af ljusena.
La nuit ils forcent les maisons, Le jour ils se tiennent enfermés; Ils ne connaissent pas la lumière.
17 Ty om än morgonen kommer dem, är det dem såsom ett mörker; förty han förnimmer mörkrens förskräckelse.
Pour eux, le matin c’est l’ombre de la mort, ils en éprouvent toutes les terreurs.
18 Han far lätteliga åstad såsom uppå ett vatten; hans håfvor varda icke stora i landena, och han brukar intet sin vingård.
Eh quoi! L’impie est d’un poids léger sur la face des eaux, Il n’a sur la terre qu’une part maudite, Il ne prend jamais le chemin des vignes!
19 Helvetet tager bort dem som synda, såsom hette och torka förtärer snövattnet bort. (Sheol h7585)
Comme la sécheresse et la chaleur absorbent les eaux de la neige, Ainsi le séjour des morts engloutit ceux qui pèchent! (Sheol h7585)
20 De barmhertige skola förgäta honom; hans lust varder full med matk; man skall icke mer tänka uppå honom; han skall sönderbruten varda såsom ett ruttet trä.
Quoi! Le sein maternel l’oublie, Les vers en font leurs délices, On ne se souvient plus de lui! L’impie est brisé comme un arbre,
21 Han hafver bedröfvat den ensamma, som intet föder; och enkone hafver han intet godt gjort;
Lui qui dépouille la femme stérile et sans enfants, Lui qui ne répand aucun bienfait sur la veuve!…
22 Och hafver dragit de mägtiga under sig med sine kraft. När han står, skall han icke viss vara uppå sitt lif.
Non! Dieu par sa force prolonge les jours des violents, Et les voilà debout quand ils désespéraient de la vie;
23 Han gör sig sjelf en trygghet, der han sig uppå förlåter; dock se hans ögon uppå deras handel.
Il leur donne de la sécurité et de la confiance, Il a les regards sur leurs voies.
24 De äro en liten tid upphäfne; men de varda omintet, och undertryckte, och taga en ända såsom all ting; och såsom agnar på axen skola de afslagne varda.
Ils se sont élevés; et en un instant ils ne sont plus, Ils tombent, ils meurent comme tous les hommes, Ils sont coupés comme la tête des épis.
25 Är det icke så? Nu väl, ho vill straffa mig för lögn, och göra min ord om intet?
S’il n’en est pas ainsi, qui me démentira, Qui réduira mes paroles à néant?

< Job 24 >