Job 24
1 Hvi skulle tiderna dem Allsmägtiga icke fördolda vara? Och de honom känna, se intet hans dagar?
Why, seeing times are not hid from the Almighty, do they that know him not see his days?
2 De flytta råmärken, de röfva bort hjorden, och föda honom.
Some remove the landmarks; they violently take away flocks, and their feed.
3 De drifva bort de faderlösas åsna, och taga enkones oxa till pant.
They drive away the donkey of the fatherless, they take the widow’s ox for a pledge.
4 De fattige måste vika för dem, och de torftige i landena måste förgömma sig.
They turn the needy out of the way: the poor of the earth hide themselves together.
5 Si, vilddjuren i öknene gå ut, såsom de pläga, bittida till rofs, att de skola bereda mat för ungarna.
Behold, as wild donkeys in the desert, they go forth to their work; rising early for a prey: the wilderness yieldeth food for them and for their children.
6 De uppskära af den åker, som dem intet tillhörer; och berga den vingård, som de med orätt hafva.
They reap every one his grain in the field: and they gather the vintage of the wicked.
7 De nakna låta de ligga, och låta dem intet öfvertäckelse i frostena, hvilkom de deras kläder borttagit hafva;
They cause the naked to lodge without clothing, that they have no covering in the cold.
8 Så att de måste hålla sig i bergskrefvom, när en regnskur af bergen faller neder uppå dem; efter de eljest ingen råd hafva.
They are wet with the showers of the mountains, and embrace the rock for want of a shelter.
9 De slita barnet ifrå bröstet, och göra det faderlöst; och göra menniskorna fattiga med pantande.
They pluck the fatherless from the breast, and take a pledge of the poor.
10 Den nakna låta de gå utan kläder, och dem hungroga borttaga de axen.
They cause him to go naked without clothing, and they take away the sheaf from the hungry;
11 De tvinga dem till att göra oljo uppå deras qvarn, och trampa deras pressar, och låta dem likväl törsta.
Who make oil within their walls, and tread their winepresses, and suffer thirst.
12 De göra folket i staden suckande, och dess slagnas själar ropande; och Gud straffar dem intet.
Men groan from out of the city, and the soul of the wounded crieth out: yet God layeth not folly to them.
13 Derföre äro de affallne ifrå ljusena, och känna icke dess väg, och vända icke om till dess stigar igen.
They are of those that rebel against the light; they know not its ways, nor abide in its paths.
14 I lysningene står mördaren upp, och dräper den fattiga och torftiga; och om nattena är han som en tjuf.
The murderer rising with the light killeth the poor and needy, and in the night is as a thief.
15 Horkarlens öga hafver akt på skymningena, och säger: Mig ser intet öga; och han förtäcker sitt anlete.
The eye also of the adulterer waiteth for the twilight, saying, No eye shall see me: and disguiseth his face.
16 I mörkrena bryter han sig in i husen; om dagen gömma de sig med hvarannan, och vilja intet veta af ljusena.
In the dark they dig through houses, which they had marked for themselves in the daytime: they know not the light.
17 Ty om än morgonen kommer dem, är det dem såsom ett mörker; förty han förnimmer mörkrens förskräckelse.
For the morning is to them even as the shadow of death: if one knoweth them, they are in the terrors of the shadow of death.
18 Han far lätteliga åstad såsom uppå ett vatten; hans håfvor varda icke stora i landena, och han brukar intet sin vingård.
He is swift as the waters; their portion is cursed in the earth: he beholdeth not the way of the vineyards.
Drought and heat consume the snow waters: so doth the grave those who have sinned. (Sheol h7585)
20 De barmhertige skola förgäta honom; hans lust varder full med matk; man skall icke mer tänka uppå honom; han skall sönderbruten varda såsom ett ruttet trä.
The womb shall forget him; the worm shall feed sweetly on him; he shall be no more remembered; and wickedness shall be broken as a tree.
21 Han hafver bedröfvat den ensamma, som intet föder; och enkone hafver han intet godt gjort;
He wrongeth the barren that beareth not: and doeth not good to the widow.
22 Och hafver dragit de mägtiga under sig med sine kraft. När han står, skall han icke viss vara uppå sitt lif.
He draweth also the mighty with his power: he riseth up, and no man is sure of life.
23 Han gör sig sjelf en trygghet, der han sig uppå förlåter; dock se hans ögon uppå deras handel.
Though it is given him to be in safety, on which he resteth; yet his eyes are upon their ways.
24 De äro en liten tid upphäfne; men de varda omintet, och undertryckte, och taga en ända såsom all ting; och såsom agnar på axen skola de afslagne varda.
They are exalted for a little while, but are gone and brought low; they are taken out of the way as all others, and cut off as the tops of the heads of grain.
25 Är det icke så? Nu väl, ho vill straffa mig för lögn, och göra min ord om intet?
And if it is not so now, who will make me a liar, and make my speech of no worth?
