Job 24
1 Hvi skulle tiderna dem Allsmägtiga icke fördolda vara? Och de honom känna, se intet hans dagar?
Why are not times treasured up by the Almighty? And why do not they who know him see his days?
2 De flytta råmärken, de röfva bort hjorden, och föda honom.
They remove landmarks; They take away flocks by violence, and pasture them.
3 De drifva bort de faderlösas åsna, och taga enkones oxa till pant.
They drive away the ass of the fatherless, And take the widow's ox for a pledge.
4 De fattige måste vika för dem, och de torftige i landena måste förgömma sig.
They push the needy from the way; All the poor of the land are forced to hide themselves.
5 Si, vilddjuren i öknene gå ut, såsom de pläga, bittida till rofs, att de skola bereda mat för ungarna.
Behold, like wild asses of the desert, they go forth to their work; They search for prey; The wilderness supplieth them food for their children.
6 De uppskära af den åker, som dem intet tillhörer; och berga den vingård, som de med orätt hafva.
In the fields they reap the harvest, And gather the vintage of the oppressor.
7 De nakna låta de ligga, och låta dem intet öfvertäckelse i frostena, hvilkom de deras kläder borttagit hafva;
They lodge naked, without clothing, And without covering from the cold.
8 Så att de måste hålla sig i bergskrefvom, när en regnskur af bergen faller neder uppå dem; efter de eljest ingen råd hafva.
They are drenched with the mountain showers, And embrace the rock for want of shelter.
9 De slita barnet ifrå bröstet, och göra det faderlöst; och göra menniskorna fattiga med pantande.
The fatherless are torn from the breast, And the garment of the needy is taken for a pledge.
10 Den nakna låta de gå utan kläder, och dem hungroga borttaga de axen.
They go naked, without clothing, And carry the sheaf hungry.
11 De tvinga dem till att göra oljo uppå deras qvarn, och trampa deras pressar, och låta dem likväl törsta.
They make oil within their walls, And tread the wine-vat, yet suffer thirst.
12 De göra folket i staden suckande, och dess slagnas själar ropande; och Gud straffar dem intet.
From anguish the dying groan, And the wounded cry aloud; And God regardeth not their prayer!
13 Derföre äro de affallne ifrå ljusena, och känna icke dess väg, och vända icke om till dess stigar igen.
Others hate the light; They know not its ways, And abide not in its paths.
14 I lysningene står mördaren upp, och dräper den fattiga och torftiga; och om nattena är han som en tjuf.
With the light ariseth the murderer; He killeth the poor and needy; In the night he is as a thief.
15 Horkarlens öga hafver akt på skymningena, och säger: Mig ser intet öga; och han förtäcker sitt anlete.
The eye of the adulterer watcheth for the twilight; He saith, “No eye will see me,” And putteth a mask upon his face.
16 I mörkrena bryter han sig in i husen; om dagen gömma de sig med hvarannan, och vilja intet veta af ljusena.
In the dark they break into houses; In the daytime they shut themselves up; They are strangers to the light.
17 Ty om än morgonen kommer dem, är det dem såsom ett mörker; förty han förnimmer mörkrens förskräckelse.
The morning is to them the very shadow of death; They are familiar with the terrors of the shadow of death.
18 Han far lätteliga åstad såsom uppå ett vatten; hans håfvor varda icke stora i landena, och han brukar intet sin vingård.
Light are they on the face of the waters; They have an accursed portion in the earth; They come not near the vineyards.
As drought and heat consume the snow waters, So doth the grave the wicked. (Sheol h7585)
20 De barmhertige skola förgäta honom; hans lust varder full med matk; man skall icke mer tänka uppå honom; han skall sönderbruten varda såsom ett ruttet trä.
His own mother forgetteth him; The worm feedeth sweetly on him; He is no more remembered, And iniquity is broken like a tree.
21 Han hafver bedröfvat den ensamma, som intet föder; och enkone hafver han intet godt gjort;
He oppresseth the barren, that hath not borne, And doeth not good to the widow.
22 Och hafver dragit de mägtiga under sig med sine kraft. När han står, skall han icke viss vara uppå sitt lif.
He taketh away the mighty by his power; He riseth up, and no one is sure of life.
23 Han gör sig sjelf en trygghet, der han sig uppå förlåter; dock se hans ögon uppå deras handel.
God giveth them security, so that they are confident; His eyes are upon their ways.
24 De äro en liten tid upphäfne; men de varda omintet, och undertryckte, och taga en ända såsom all ting; och såsom agnar på axen skola de afslagne varda.
They are exalted; —in a little while they are gone! They are brought low, and die, like all others; And like the topmost ears of corn are they cut off.
25 Är det icke så? Nu väl, ho vill straffa mig för lögn, och göra min ord om intet?
If it be not so, who will confute me, And show my discourse to be worthless?
