Job 24
1 Hvi skulle tiderna dem Allsmägtiga icke fördolda vara? Och de honom känna, se intet hans dagar?
Hvorfor har ej den Almægtige opsparet Tider, hvi får de, som kender ham, ikke hans Dage at se?
2 De flytta råmärken, de röfva bort hjorden, och föda honom.
De onde flytter Markskel, ranede Hjorde har de på Græs.
3 De drifva bort de faderlösas åsna, och taga enkones oxa till pant.
faderløses Æsel fører de bort, tager Enkens Okse som Borgen:
4 De fattige måste vika för dem, och de torftige i landena måste förgömma sig.
de trænger de fattige af Vejen. Landets arme må alle skjule sig.
5 Si, vilddjuren i öknene gå ut, såsom de pläga, bittida till rofs, att de skola bereda mat för ungarna.
Som vilde Æsler i Ørkenen går de ud til deres Gerning søgende efter Næring; Steppen er Brød for Børnene.
6 De uppskära af den åker, som dem intet tillhörer; och berga den vingård, som de med orätt hafva.
De høster på Marken om Natten, i Rigmandens Vingård sanker de efter.
7 De nakna låta de ligga, och låta dem intet öfvertäckelse i frostena, hvilkom de deras kläder borttagit hafva;
Om Natten ligger de nøgne, uden Klæder, uden Tæppe i Hulden.
8 Så att de måste hålla sig i bergskrefvom, när en regnskur af bergen faller neder uppå dem; efter de eljest ingen råd hafva.
De vædes af Bjergenes Regnskyl, klamrer sig af Mangel på Ly til Klippen.
9 De slita barnet ifrå bröstet, och göra det faderlöst; och göra menniskorna fattiga med pantande.
- Man river den faderløse fra Brystet, tager den armes Barn som Borgen.
10 Den nakna låta de gå utan kläder, och dem hungroga borttaga de axen.
Nøgne vandrer de, uden Klæder, sultne bærer de Neg;
11 De tvinga dem till att göra oljo uppå deras qvarn, och trampa deras pressar, och låta dem likväl törsta.
mellem Murene presser de Olie. de træder Persen og tørster.
12 De göra folket i staden suckande, och dess slagnas själar ropande; och Gud straffar dem intet.
De drives fra By og Hus, og Børnenes Hunger skriger. Men Gud, han ænser ej vrangt.
13 Derföre äro de affallne ifrå ljusena, och känna icke dess väg, och vända icke om till dess stigar igen.
Andre hører til Lysets Fjender, de kender ikke hans Veje og holder sig ej på hans Stier:
14 I lysningene står mördaren upp, och dräper den fattiga och torftiga; och om nattena är han som en tjuf.
Før det lysner, står Morderen op, han myrder arm og fattig; om Natten sniger Tyven sig om;
15 Horkarlens öga hafver akt på skymningena, och säger: Mig ser intet öga; och han förtäcker sitt anlete.
Horkarlens Øje lurer på Skumring, han tænker: "Intet Øje kan se mig!" og skjuler sit Ansigt under en Maske.
16 I mörkrena bryter han sig in i husen; om dagen gömma de sig med hvarannan, och vilja intet veta af ljusena.
I Mørke bryder de ind i Huse, de lukker sig inde om Dagen, thi ingen af dem vil vide af Lys.
17 Ty om än morgonen kommer dem, är det dem såsom ett mörker; förty han förnimmer mörkrens förskräckelse.
For dem er Mørket Morgen, thide er kendt med Mørkets Rædsler.
18 Han far lätteliga åstad såsom uppå ett vatten; hans håfvor varda icke stora i landena, och han brukar intet sin vingård.
Over Vandfladen jages han hen, hans Arvelod i Landet forbandes, han færdes ikke på Vejen til Vingården.
Som Tørke og Hede tager Snevand, så Dødsriget dem, der har syndet. (Sheol h7585)
20 De barmhertige skola förgäta honom; hans lust varder full med matk; man skall icke mer tänka uppå honom; han skall sönderbruten varda såsom ett ruttet trä.
Han er glemt på sin Hjemstavns Torv, hans Storhed kommes ej mer i Hu, Uretten knækkes som Træet.
21 Han hafver bedröfvat den ensamma, som intet föder; och enkone hafver han intet godt gjort;
Han var ond mod den golde, der ikke fødte, mod Enken gjorde han ikke vel;
22 Och hafver dragit de mägtiga under sig med sine kraft. När han står, skall han icke viss vara uppå sitt lif.
dem, det gik skævt, rev han bort i sin Vælde. Han står op og er ikke tryg på sit Liv,
23 Han gör sig sjelf en trygghet, der han sig uppå förlåter; dock se hans ögon uppå deras handel.
han styrtes uden Håb og Støtte, og på hans Veje er idel Nød.
24 De äro en liten tid upphäfne; men de varda omintet, och undertryckte, och taga en ända såsom all ting; och såsom agnar på axen skola de afslagne varda.
Hans Storhed er stakket, så er han ej mer, han bøjes og skrumper ind som Melde og skæres af som Aksenes Top.
25 Är det icke så? Nu väl, ho vill straffa mig för lögn, och göra min ord om intet?
Og hvis ikke - hvo gør mig til Løgner, hvo gør mine Ord til intet?
