Job 23
1 Job svarade, och sade:
Y respondió Job, y dijo:
2 Mitt tal blifver ännu bedröfvadt; min magt är svag för mitt suckandes skull.
Hoy también hablaré con amargura; que es más grave mi llaga que mi gemido.
3 Ack! det jag visste, huru jag skulle finna honom, och komma till hans stol;
¡Quién me diera el saber dónde hallar a Dios! Yo iría hasta su silla.
4 Och sätta min rätt fram för honom, och uppfylla min mun med straff;
Ordenaría juicio delante de él, y llenaría mi boca de argumentos.
5 Och förfara hvad ord han mig svara ville, och förnimma hvad han mig sägandes vorde!
Yo sabría lo que él me respondería, y entendería lo que me dijese.
6 Vill han med stora magt träta med mig? Han ställe sig icke så emot mig;
¿Por ventura pleitearía conmigo con grandeza de fuerza? No; antes él la pondría en mí.
7 Utan lägge mig före hvad likt är, så vill jag väl vinna min rätt.
Allí el recto disputaría con él; y escaparía para siempre del que me condena.
8 Men går jag rätt framåt, så är han der intet; går jag tillbaka, så varder jag honom intet varse.
He aquí yo iré al oriente, y no lo hallaré; y al occidente, y no lo percibiré.
9 Är han på venstra sidone, så fattar jag honom intet; förgömmer han sig på högra sidone, så ser jag honom intet.
Si al norte él obrare, yo no lo veré; al mediodía se esconderá, y no lo veré.
10 Men han känner väl min väg; han försöke mig, så skall jag funnen varda såsom guld;
Mas él conoció mi camino; me probó, y salí como oro.
11 Ty jag sätter min fot uppå hans fjät, och håller hans väg, och viker intet deraf;
Mis pies tomaron su rastro; guardé su camino, y no me aparté.
12 Och träder intet ifrå hans läppars bud, och bevarar hans muns ord, mer än jag skyldig är.
Del mandamiento de sus labios nunca me separé; guardé las palabras de su boca más que mi comida.
13 Han är enig; ho vill svara honom? Och han gör allt som han vill.
Pero si él se determina en una cosa, ¿quién lo apartará? Su alma deseó, e hizo.
14 Och om han mig än vedergäller hvad jag förtjent hafver, så står ändå för honom mycket tillbaka.
Por tanto él acabará lo que me es necesario; y muchas cosas como éstas hay en él.
15 Derföre är jag förskräckt för honom, och när jag det märker, så fruktar jag mig för honom.
Por lo cual yo me espantaré delante de su rostro; consideraré, y lo temeré.
16 Gud hafver gjort mitt hjerta blödigt, och den Allsmägtige hafver mig förskräckt;
Dios ha enternecido mi corazón, y el Omnipotente me ha espantado.
17 Ty mörkret vänder icke åter med mig, och mörker vill för mig intet bortgömdt varda.
¿Por qué no fui yo cortado delante de las tinieblas, y cubrió con oscuridad mi rostro?
