Job 23
1 Job svarade, och sade:
Bet Ījabs atbildēja un sacīja:
2 Mitt tal blifver ännu bedröfvadt; min magt är svag för mitt suckandes skull.
Vēl šodien man jātiepjas manās vaimanās, tā roka uz manis ir smagāka, nekā manas nopūtas.
3 Ack! det jag visste, huru jag skulle finna honom, och komma till hans stol;
Ak kaut es Viņu zinātu atrast un varētu aiztikt līdz Viņa krēslam.
4 Och sätta min rätt fram för honom, och uppfylla min mun med straff;
Es Viņam liktu priekšā savu lietu un raudzītu pierādīt savu taisnību.
5 Och förfara hvad ord han mig svara ville, och förnimma hvad han mig sägandes vorde!
Es gribētu dzirdēt tos vārdus, ko Viņš man atbildētu, un vērā ņemt, ko Viņš man sacītu:
6 Vill han med stora magt träta med mig? Han ställe sig icke så emot mig;
Vai Viņš pēc Sava lielā spēka ar mani tiesāsies? Nē, Viņš klausīsies uz mani.
7 Utan lägge mig före hvad likt är, så vill jag väl vinna min rätt.
Tad taisns ar Viņu tiesātos, un es mūžam taptu izglābts no sava soģa.
8 Men går jag rätt framåt, så är han der intet; går jag tillbaka, så varder jag honom intet varse.
Bet, ja es eju pret rītiem, tad Viņa tur nav, ja eju pret vakariem, tad Viņu nemanu.
9 Är han på venstra sidone, så fattar jag honom intet; förgömmer han sig på högra sidone, så ser jag honom intet.
Ja Viņš ziemeļos dara Savu darbu, tad es Viņu neraugu, ja Viņš nogriežas uz dienasvidu, tad es Viņu neredzu.
10 Men han känner väl min väg; han försöke mig, så skall jag funnen varda såsom guld;
Bet Viņš zina manu ceļu; ja Viņš mani pārbaudītu, tad es taptu atrasts kā zelts.
11 Ty jag sätter min fot uppå hans fjät, och håller hans väg, och viker intet deraf;
Mana kāja turējās Viņa pēdās, es Viņa ceļu esmu sargājis un neesmu atkāpies.
12 Och träder intet ifrå hans läppars bud, och bevarar hans muns ord, mer än jag skyldig är.
No Viņa lūpu pavēles es neesmu atkāpies, Viņa mutes vārdus es vairāk esmu glabājis nekā savu padomu.
13 Han är enig; ho vill svara honom? Och han gör allt som han vill.
Bet kad Viņš uz ko pastāv, kas Viņu novērsīs? Ko Viņš grib, to Viņš dara.
14 Och om han mig än vedergäller hvad jag förtjent hafver, så står ändå för honom mycket tillbaka.
Jo Viņš izdara, ko Viņš par mani nodomājis, un vēl daudz tādu padomu ir pie Viņa.
15 Derföre är jag förskräckt för honom, och när jag det märker, så fruktar jag mig för honom.
Tādēļ es iztrūcinājos priekš Viņa vaiga; kad es to apdomāju, tad es bīstos Viņa priekšā.
16 Gud hafver gjort mitt hjerta blödigt, och den Allsmägtige hafver mig förskräckt;
Tas stiprais Dievs manu sirdi darījis bailīgu, un tas Visuvarenais mani iztrūcinājis.
17 Ty mörkret vänder icke åter med mig, och mörker vill för mig intet bortgömdt varda.
Jo tādā tumsībā es vēl neesmu izdeldēts, lai gan tumsa manu vaigu apklājusi.
