Job 21
1 Job svarade och sade:
Na Hiob buaa sɛ,
2 Hörer dock till min ord, och låter säga eder;
“Montie me nsɛm no yie. Momma yei nyɛ awerɛkyekyerɛ a mode ma me.
3 Hafver tålamod med mig, att jag ock må tala; och görer sedan spott af mig.
Monnya ntoboaseɛ mma me ɛberɛ a merekasa, na sɛ mekasa wie a, monkɔso nni fɛ.
4 Månn jag handla med en mennisko, att min ande icke skulle härutinnan ångse varda?
“Me nwiinwii hyɛ onipa anaa? Adɛn enti na ɛsɛ sɛ menya ntoboaseɛ?
5 Vänder eder hit till mig; I skolen förundra eder, och måsten lägga handena på munnen.
Monhwɛ me, na mo ho nnwiri mo; momfa mo nsa nkata mo ano.
6 När jag tänker deruppå, så förskräckes jag; och ett bäfvande kommer uppå mitt kött.
Sɛ medwene yei ho a, mebɔ hu; na me ho popo.
7 Hvi lefva då de ogudaktige, varda gamle, och växa till i ägodelar?
Adɛn enti na amumuyɛfoɔ tena nkwa mu? Wɔnyini kyɛ na wɔkɔ so di tumi.
8 Deras säd är säker omkring dem, och deras afföda är när dem.
Wɔhunu wɔn mma a atwa wɔn ho ahyia no nkɔsoɔ, wɔhunu wɔn nananom.
9 Deras hus hafver frid för räddhåga, och Guds ris är icke öfver dem.
Ɔhaw nni wɔn afie na ehu nni hɔ; Onyankopɔn asotwe mma wɔn so.
10 Deras oxa släpper man till, ock missgår icke; deras ko kalfvar, och är icke ofruktsam.
Wɔn anantwinini nyɛ akrawa; na wɔn anantwibereɛ wo a, wɔmpɔn.
11 Deras unga barn gå ut såsom en hjord, och deras barn springa.
Wɔka wɔn mma bɔ mu te sɛ nnwankuo; na emu mmotafowa no hurihuri.
12 De fröjda sig med trummor och harpor, och äro glade med pipande;
Wɔto nnwom wɔ akasaeɛ ne sankuo so; na wɔde atɛntɛbɛn nnyegyeeɛ gye wɔn ani.
13 De varda gamle med göda dagar, och förskräckas som nogast ett ögnablick för helvetet; (Sheol h7585)
Wɔdi yie wɔn nkwanna mu na wɔkɔ damena mu asomdwoeɛ mu. (Sheol h7585)
14 De dock säga till Gud: Gack bort ifrån oss; vi vilje intet veta af dina vägar;
Nanso wɔka kyerɛ Onyankopɔn sɛ, ‘Firi yɛn so! Yɛmpɛ sɛ yɛhunu wʼakwan.
15 Ho är den Allsmägtige, att vi honom tjena skole? Eller hvad kan det båta oss, om vi löpe emot honom?
Hwan ne otumfoɔ no a ɛsɛ sɛ yɛsom no? Sɛ yɛbɔ no mpaeɛ a mfasoɔ bɛn na yɛbɛnya?’
16 Men si, deras ägodelar stå icke uti deras händer; derföre skall de ogudaktigas sinne vara långt ifrå mig.
Nanso, wɔn nkɔsoɔ no nni wɔn nsam, enti metwe me ho firi amumuyɛfoɔ afutuo ho.
17 Huru varder de ogudaktigas lykta utsläckt; och deras förderf kommer öfver dem? Han skall utskifta jämmer i sine vrede.
“Nanso mpɛn ahe na wɔdum amumuyɛfoɔ kanea? Mpɛn ahe na amanehunu ba wɔn so, deɛ Onyankopɔn firi nʼabufuo mu de ba no?
18 De skola varda såsom strå för vädret, och såsom agnar, hvilka stormen bortförer.
Mpɛn ahe na wɔyɛ sɛ ɛserɛ wɔ mframa ano, te sɛ ntɛtɛ a mframa den bi apra wɔn?
19 Gud förvarar hans barnom bedröfvelse; när han skall löna honom, då skall man förnimmat,
Wɔka sɛ, ‘Onyankopɔn kora onipa asotwe so de twɛn ne mma.’ Ɛsɛ sɛ ɔtwe ɔnipa no ankasa aso ma ɔhunu.
20 Hans ögon skola se hans förderf, och af dens Allsmägtigas vrede skall han dricka.
Ma wɔn ankasa ani nhunu wɔn sɛeɛ; ma Otumfoɔ abufuhyeɛ no nka wɔn ani.
21 Ty ho skall hafva behag till hans hus efter honom? Och hans månaders tal skall näppliga halft blifva.
Wɔn abusuafoɔ a wɔagya wɔn akyire no renya hwee nʼagyapadeɛ nyinaa bɛsɛe.
22 Ho vill lära Gud, den ock dömer de höga?
“Obi bɛtumi akyerɛ Onyankopɔn nyansa, wɔ ɛberɛ a ɔbu atitire mpo atɛn?
23 Denne dör frisk och helbregda, rik och säll.
Obi wu wɔ ɛberɛ a ɔwɔ ahoɔden; ne ho tɔ no na nʼaso mu adwo no,
24 Hans mjölkekar äro full med mjölk, och hans ben varda full med märg.
na ne onipadua yɛ frɔmm, na ɛhon ahyɛ ne nnompe ma.
25 Men en annan dör med bedröfvada själ, och hafver aldrig ätit i glädje.
Ɔfoforɔ nso de ɔkra mu yeadie wu, a wanka asetena pa anhwɛ da.
26 Och de ligga tillhopa med hvarannan i jordene, och matkar öfvertäcka dem.
Wɔsie wɔn nyinaa wɔ mfuturo korɔ mu, ma asonson korɔ no ara nuka wɔn.
27 Si, jag känner väl edra tankar, och edor vrånga anslag emot mig.
“Mahunu mo adwene, ɛkwan a mopɛ sɛ mobu me fɔ.
28 Ty I sägen: Hvar är Förstans hus? Och hvar äro hyddorna, der de ogudaktige bodde?
Mopɛ sɛ moka kyerɛ me sɛdeɛ asikafoɔ ne amumuyɛfoɔ, wɔn bɔne enti, wɔhwere wɔn agyapadeɛ nyinaa.
29 Talen I dock derom såsom meniga folket; och veten icke hvad de andras väsende betyder?
Nanso mommisa wɔn a wɔtu kwan; wɔbɛka akyerɛ mo sɛ
30 Ty den onde varder behållen intill förderfvelsens dag, och intill vredenes dag blifver han.
onipa bɔne nya ne ti didi mu amanehunu da, na wɔgyaa no ma no dwane abufuhyeɛ da.
31 Ho vill säga hvad han förtjenar, när man det utvärtes anser? Ho vill vedergälla honom hvad han gör?
Hwan na ɔtumi kasa nʼanim? Hwan na ɔtua no deɛ wayɛ so ka?
32 Men han varder bortdragen till grafvena, och man vaktar efter honom i högomen.
Wɔsoa no kɔ damena mu, na wɔwɛn nʼaboda.
33 Bäckaslem behagar honom väl, och alla menniskor varda dragna efter honom; och uppå dem, som för honom varit hafva, är intet tal.
Bɔnhwa mu dɔteɛ yɛ no dɛ; nnipa nyinaa di nʼakyi, na ɛdɔm a wɔntumi nkan wɔn di nʼanim.
34 Huru trösten I mig så fåfängt, och edor svar finnas dock orätt?
“Enti ɛbɛyɛ dɛn na mode mo nsɛnhunu akyekyere me werɛ? Mo mmuaeɛ nyɛ hwee sɛ atorɔ!”
