Job 2
1 Det begaf sig på en dag, då Guds barn kommo, och trädde fram för Herran, att Satan ock kom med dem, och trädde fram för Herran.
Forsothe it was doon, whanne in sum dai the sones of God `weren comun, and stoden bifor the Lord, and Sathan `was comun among hem, and stood in his siyt,
2 Då sade Herren till Satan: Hvadan kommer du? Satan svarade Herranom, och sade: Jag hafver farit genom landet allt omkring.
that the Lord seide to Sathan, Fro whennus comest thou? Which answeride, and seide, Y haue cumpassid the erthe, `and Y haue go thury it.
3 Herren sade till Satan: Hafver du icke gifvit akt på min tjenare Job? Ty hans like är icke i landena, from och rättfärdig, gudfruktig, och flyr det onda, och står ännu i sine fromhet; och du eggade mig, att jag utan sak hafver förderfvat honom.
And the Lord seide to Sathan, Whethir thou hast biholde my seruaunt Joob, that noon in erthe is lijk hym; he is a symple man, and riytful, and dredynge God, and goynge awei fro yuel, and yit holdynge innocence? `But thou hast moued me ayens him, that `Y schulde turmente hym in veyn.
4 Satan svarade Herranom, och sade: Hud för hud, och allt det en man hafver, låter han för sitt lif.
To whom Sathan answeride, and seide, `A man schal yyue skyn for skyn, and alle thingis that he hath for his lijf;
5 Men räck ut dina hand, och kom vid hans ben och kött; det gäller, han skall välsigna dig i ansigtet.
`ellis sende thin hond, and touche his boon and fleisch, and thanne thou schalt se, that he schal curse thee in the face.
6 Herren sade till, Satan: Si, han vare i dine hand; dock skona hans lif.
Therfor the Lord seide to Sathan, Lo! he is in `thin hond; netheles kepe thou his lijf.
7 Då for Satan ut ifrå Herrans ansigte, och slog Job med ond sår, ifrå hans fotablad upp till hans hjessa.
Therfor Sathan yede out fro the face of the Lord, and smoot Joob with `a ful wickid botche fro the sole of the foot `til to his top;
8 Och han tog ett stycke af en potto, och skrapade af sig dermed, och satt i asko.
which Joob schauyde the quytere with a schelle, `and sat in the dunghil.
9 Och hans hustru sade till honom: Står du ännu i dine fromhet? Välsigna Gud, och dö.
Forsothe his wijf seide to hym, Dwellist thou yit in thi symplenesse? Curse thou God, and die.
10 Men han sade till henne: Du talar såsom de dåraktiga qvinnor tala. Hafve vi fått godt af Gudi, skole vi ock icke anamma det onda? Uti allt detta syndade Job icke med sina läppar.
And Joob seide, Thou hast spoke as oon of the fonned wymmen; if we han take goodis of the hond of the Lord, whi forsothe suffren we not yuels? In alle these thingis Joob synnede not in hise lippis.
11 Då nu tre Jobs vänner hörde all den olycka, som öfver honom kommen var, kommo de hvar af sin stad: Eliphas af Thema, Bildad af Suah, och Zophar af Naema; ty de vordo öfverens, att de skulle komma och ömka sig öfver honom, och trösta honom.
Therfor thre frendis of Joob herden al the yuel, that hadde bifelde to hym, and camen ech man fro his place, Eliphath Temanytes, and Baldach Suythes, and Sophar Naamathites; for thei `hadden seide togidere to hem silf, that thei wolden come togidere, and visite hym, and coumforte.
12 Och då de upphofvo sin ögon långt ifrå, kände de honom intet; och upphofvo sina röst, och greto, och hvardera ref sin kläder sönder, och kastade jord på sin hufvud upp åt himmelen;
And whanne thei hadden reisid afer `her iyen, thei knewen not hym; and thei crieden, and wepten, and to-renten her clothis, and spreynten dust on her heed `in to heuene.
13 Och såto med honom på jordene i sju dagar och sju nätter, och talade intet med honom; ty de sågo, att hans sveda var ganska stor.
And thei saten with hym in the erthe seuene daies and seuene nyytis, and no man spak a word to hym; for thei sien, that his sorewe was greet.
