Job 19

1 Job svarade, och sade:

Aa le hoe ty natoi’ Iobe:

2 Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?

Pak’ombia nahareo ro mbe hampiojeoje ty troko naho hampipinepinek’ahy an-tsaontsy?

3 I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.

Im-polo ty nañonjira’ areo ahiko vaho tsy mahasalats’ anahareo ty mañaraty ahy.

4 Far jag vill, så far jag mig vill.

Aa naho nitò t’ie nandilatse, le midoñ’ amako avao i tahiñey.

5 Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.

Naho mivongevòngek’ amako nahareo manisý ahy amo injekoo,

6 Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.

Le mahafohina te nifotetse amako, t’i Andrianañahare vaho narikato’e amako ty harato’e.

7 Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.

Mitoreo iraho fa nikatramoeñe fe tsy amam-pañaoñe; mikanjy, fe tsy añomean-to.

8 Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.

Finahepahe’e ty lalako tsy handenàko, naho napo’e añ’oloñoloko ao ty ieñe.

9 Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.

Nampikorendahe’e amako ty engeko, vaho nafaha’e an-dohako ao i sabakam-bolonahetsey.

10 Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.

Narotsa’e mb’etia mb’atia, le fa añe iraho: ombota’e hoe hatae ty fitamàko.

11 Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.

Nasoleba’e amako ka ty haviñera’e vaho atao’e ho rafelahi’e.

12 Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.

Mitotoke amako o lahindefo’eo, mitoañe mb’amako le mitobe añariary i kibohokoy.

13 Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.

Napo’e lavitse ahy o rahalahikoo, vaho fonga alik’amako o nimpiamakoo.

14 Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.

Namorintseñe ahy o longokoo, nañaliño ahy o rañekoo.

15 Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.

O mitobok’ añ’anjombakoo, naho o anak’ampatakoo, songa manao ahy ho ambahiny, toe renetane am-pahaisaha’e.

16 Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.

Tokaveko ty mpitoroko, fe tsy manoiñe, ndra te itoreovam-bavako.

17 Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.

Mampangorý i valiko ty kofòko, vaho heje’ ty amorin-dreneko.

18 Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.

Manirìk’ahy o anak’ajalahio, ie miongake iraho, onjira’ iareo.

19 Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.

Malaiñ’ahy iaby o atehenakoo; tsambolitio’ o nikokoakoo.

20 Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.

Mipitek’ ami’ty holiko naho ami’ty nofoko o taolakoo, vaho an-tain-tsìko avao ty nimolaoreko.

21 Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.

Tretrezo iraho, iferenaiño, ry rañeko; fa nipaok’ ahy ty fitàn’Añahare.

22 Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?

Ino ty ampisoaña’ areo ahy hoe t’ie Andrianañahare? Tsy mahaeneñ’ anahareo hao o holikoo?

23 Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;

Ee te nisokireñe o volako zao! Lonike t’ie nipatereñe am-boke ao!

24 Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:

Ee any t’ie sokirañe an-tsantilò viñe naho firake am-bato tsy ho modo!

25 Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;

Fa naho izaho, apotako te veloñe i Mpijebañ’ahikoy, ie hijohañe ambone’ o lembokeo an-tsengaha’e añe.

26 Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.

Le ie fa momoke ty holiko— ty mianto toy, ho treako boak’ ami’ty nofoko t’i Andrianañahare;

27 Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;

Eka, hahatrea Aze iraho; o masokoo ro hahaisak’ aze fa tsy ty ila’e. Momoke o añ’ovakoo!

28 Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?

Hera hanao ty hoe nahareo: Akore ty hampisoañan-tikañ’ aze? Ino ty lengo’e ho tendreke hanesehañ’ aze?

29 Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.

Mihembaña amy fibaray; amy te minday falilovam-pibara o haviñerañeo, hahafohina’ areo te eo ty zaka.