Job 19
1 Job svarade, och sade:
Bet Ījabs atbildēja un sacīja:
2 Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
Cik ilgi jūs manu dvēseli bēdināsiet un mani mocīsiet ar vārdiem?
3 I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
Jūs gan desmitkārt mani likuši kaunā un nekaunaties mani tā nomākt.
4 Far jag vill, så far jag mig vill.
Un ja es tiešām esmu maldījies, tad tā maldīšanās ir mana.
5 Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
Vai tad jums tiešām tā bija lielīties pret mani un pierādīt manu kaunu?
6 Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
Ņemiet jel vērā, kā Dievs mani lauzis un mani apvaldzinājis ar Savu tīklu.
7 Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
Redzi, es brēcu par varas darbu, bet man neatbild; es kliedzu pēc palīga, bet tiesas nav.
8 Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
Manam ceļam Viņš licis šķēršļus, ka netieku uz priekšu, un uz manām tekām Viņš licis tumsību.
9 Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
Manu godu Viņš man novilcis un atņēmis manas galvas kroni.
10 Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
Viņš mani nopostījis visapkārt, ka eju bojā, un manu cerību Viņš izsakņojis kā koku.
11 Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
Viņš iededzinājis Savu bardzību pret mani un mani tur kā Savu ienaidnieku.
12 Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
Viņa kara spēki sanākuši kopā un pret mani taisījuši savu ceļu un apmetuši lēģeri ap manu dzīvokli.
13 Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
Manus brāļus viņš atšķīris tālu no manis, un mani draugi man palikuši visai sveši.
14 Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
Mani tuvinieki atstājās, un mani draugi mani aizmirst.
15 Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
Mana saime un manas kalpones tur mani par svešinieku, un es esmu kā svešs viņu acīs.
16 Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
Es saucu savu kalpu, bet tas neatbild, tas man mīļi jālūdzās ar savu muti.
17 Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
Mana dvaša riebj manai sievai, un mana smaka manas mātes bērniem.
18 Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
Pat puikas mani nicina; kad es ceļos, tad tie man runā pretim.
19 Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
Visi mani uzticamie draugi mani tur par negantību, un ko es mīlējis, tie ir griezušies pret mani.
20 Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
Mani kauli līp pie manas ādas un pie manas miesas, un maniem zobiem āda vien atliek.
21 Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
Apžēlojaties par mani, apžēlojaties par mani, mani draugi! Jo Dieva roka mani aizskārusi.
22 Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
Kāpēc jūs mani vajājat, kā tas stiprais Dievs, un no manas miesas nevarat pieēsties?
23 Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
Ak kaut mani vārdi taptu sarakstīti, ak kaut tie taptu iezīmēti grāmatā!
24 Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
Kaut tie ar dzelzs kaltu un svinu par mūžīgu piemiņu taptu iecirsti akmenī.
25 Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
Bet es zinu, ka mans Pestītājs dzīvs, un pēcgalā Viņš celsies pār pīšļiem.
26 Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
Un kad mana āda, kas tā sasista, vairs nebūs, tad vaļā no savas miesas es skatīšu Dievu.
27 Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
Tiešām, es Viņu sev skatīšu, un manas acis Viņu redzēs, un nebūs svešs. - Mana sirds iekš manis ilgojās.
28 Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
Kad jūs sakāt: Kā mēs to vajāsim? Un ka tā vaina pie manis atrasta:
29 Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
Tad bīstaties no zobena; jo zobens ir tā bardzība par noziegumiem, lai jūs atzīstat, ka ir sodība.
