Job 19

1 Job svarade, och sade:

Allora Giobbe rispose e disse:

2 Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?

“Fino a quando affliggerete l’anima mia e mi tormenterete coi vostri discorsi?

3 I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.

Son già dieci volte che m’insultate, e non vi vergognate di malmenarmi.

4 Far jag vill, så far jag mig vill.

Dato pure ch’io abbia errato, il mio errore concerne me solo.

5 Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.

Ma se proprio volete insuperbire contro di me e rimproverarmi la vergogna in cui mi trovo,

6 Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.

allora sappiatelo: chi m’ha fatto torto e m’ha avvolto nelle sue reti è Dio.

7 Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.

Ecco, io grido: “Violenza!” e nessuno risponde; imploro aiuto, ma non c’è giustizia!

8 Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.

Dio m’ha sbarrato la via e non posso passare, ha coperto di tenebre il mio cammino.

9 Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.

M’ha spogliato della mia gloria, m’ha tolto dal capo la corona.

10 Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.

M’ha demolito a brano a brano, e io me ne vo! ha sradicata come un albero la mia speranza.

11 Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.

Ha acceso l’ira sua contro di me, e m’ha considerato come suo nemico.

12 Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.

Le sue schiere son venute tutte insieme, si sono spianata la via fino a me, han posto il campo intorno alla mia tenda.

13 Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.

Egli ha allontanato da me i miei fratelli, i miei conoscenti si son del tutto alienati da me.

14 Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.

M’hanno abbandonato i miei parenti, gl’intimi miei m’hanno dimenticato.

15 Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.

I miei domestici e le mie serve mi trattan da straniero; agli occhi loro io sono un estraneo.

16 Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.

Chiamo il mio servo, e non risponde, devo supplicarlo con la mia bocca.

17 Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.

Il mio fiato ripugna alla mia moglie, faccio pietà a chi nacque dal seno di mia madre.

18 Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.

Perfino i bimbi mi sprezzano; se cerco d’alzarmi mi scherniscono.

19 Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.

Tutti gli amici più stretti m’hanno in orrore, e quelli che amavo mi si son vòlti contro.

20 Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.

Le mie ossa stanno attaccate alla mia pelle, alla mia carne, non m’è rimasto che la pelle de’ denti.

21 Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.

Pietà, pietà di me, voi, miei amici! ché la man di Dio m’ha colpito.

22 Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?

Perché perseguitarmi come fa Dio? Perché non siete mai sazi della mia carne?

23 Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;

Oh se le mie parole fossero scritte! se fossero consegnate in un libro!

24 Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:

se con lo scalpello di ferro e col piombo fossero incise nella roccia per sempre!…

25 Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;

Ma io so che il mio Vindice vive, e che alla fine si leverà sulla polvere.

26 Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.

E quando, dopo la mia pelle, sarà distrutto questo corpo, senza la mia carne, vedrò Iddio.

27 Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;

Io lo vedrò a me favorevole; lo contempleranno gli occhi miei, non quelli d’un altro… il cuore, dalla brama, mi si strugge in seno!

28 Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?

Se voi dite: Come lo perseguiteremo, come troveremo in lui la causa prima dei suoi mali?

29 Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.

Temete per voi stessi la spada, ché furiosi sono i castighi della spada affinché sappiate che v’è una giustizia”.