Job 19

1 Job svarade, och sade:

Felelt Jób és mondta:

2 Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?

Meddig búsítjátok lelkemet és összezúztok szavakkal?

3 I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.

Immár tizedszer pirítottatok reám, nem szégyenlitek durván bánni velem?

4 Far jag vill, så far jag mig vill.

De ha valóban tévedtem is, magamnál marad tévedésem.

5 Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.

Ha valóban fennhéjáztok ellenem s rám bizonyítjátok gyalázatomat:

6 Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.

tudjátok meg tehát, hogy Isten elnyomott engem s körülfogott engem hálójával.

7 Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.

Lám, kiáltok erőszak, de reám hallgattatom meg, fohászkodom, de nincs ítélet.

8 Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.

Utamat elfalazta, reám vonulhatok tova, s ösvényeimre sötétséget vet.

9 Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.

Méltóságomat lehúzta rólam s levette fejem koronáját.

10 Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.

Leront engem köröskörül, hogy eltűnök, s kirántotta, mint a fát, reményemet.

11 Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.

Fellobbantotta ellenem haragját s olyannak tekint engem mint ellenségeit.

12 Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.

Egyaránt jöttek csapatai és feltöltik ellenem útjukat és táboroznak körülötte sátoromnak.

13 Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.

Testvéreimet eltávolította tőlem, és ismerőseim bizony elidegenedtek tőlem.

14 Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.

Elmaradtak rokonaim, és meghittjeim elfelejtettek.

15 Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.

Házam zsellérei és szolgálóim idegennek tekintenek engem, ismeretlen lettem szemeikben.

16 Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.

Szolgámat hívtam s nem felel, szájammal kell könyörögnöm neki.

17 Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.

Leheletem undorító a feleségemnek, és szagom a velem egy méhből valóknak.

18 Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.

Gyerkőczök is megvetnek engem, a mint felkeltem, beszéltek ellenem.

19 Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.

Megutáltak mind a bizalmas embereim, és a kiket szerettem, ellenem fordultak.

20 Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.

Bőrömhöz és húsomhoz tapadt csontom, a csak fogaim bőrével menekültem meg?

21 Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.

Könyörüljetek, könyörüljetek rajtam ti, én barátaim, mert Isten keze megérintett engem!

22 Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?

Mért üldöztök engem mint Isten s nem laktok jól húsommal?

23 Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;

Bárha felíratnának szavaim, bárha csak könyvben jegyeztetnének föl;

24 Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:

vastollal meg ólommal örökre sziklába vésetnének be!

25 Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;

De én tudom, megváltóm él s utolsónak ott fog állni a por fölött.

26 Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.

S bőröm után leverték azt – s húsom nélkül fogom látni Istent!

27 Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;

A kit én magam fogok látni, és szemeim látják meg s nem idegen: elepednek veséim belsőmben.

28 Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?

Midőn mondjátok: mennyire üldözzük őt! s hogy a dolog gyökere én bennem találtatik:

29 Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.

rettegjetek hát a kardtól, mert harag éri a kardnak való bűnöket, azért hogy tudjátok, hogy ítélet vagyon.