Job 19
1 Job svarade, och sade:
Job prit la parole et dit:
2 Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
Jusques à quand affligerez-vous mon âme, Et m’écraserez-vous de vos discours?
3 I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
Voilà dix fois que vous m’outragez; N’avez-vous pas honte de m’étourdir ainsi?
4 Far jag vill, så far jag mig vill.
Si réellement j’ai péché, Seul j’en suis responsable.
5 Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
Pensez-vous me traiter avec hauteur? Pensez-vous démontrer que je suis coupable?
6 Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
Sachez alors que c’est Dieu qui me poursuit, Et qui m’enveloppe de son filet.
7 Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
Voici, je crie à la violence, et nul ne répond; J’implore justice, et point de justice!
8 Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
Il m’a fermé toute issue, et je ne puis passer; Il a répandu des ténèbres sur mes sentiers.
9 Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
Il m’a dépouillé de ma gloire, Il a enlevé la couronne de ma tête.
10 Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
Il m’a brisé de toutes parts, et je m’en vais; Il a arraché mon espérance comme un arbre.
11 Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
Il s’est enflammé de colère contre moi, Il m’a traité comme l’un de ses ennemis.
12 Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
Ses troupes se sont de concert mises en marche, Elles se sont frayées leur chemin jusqu’à moi, Elles ont campé autour de ma tente.
13 Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
Il a éloigné de moi mes frères, Et mes amis se sont détournés de moi;
14 Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
Je suis abandonné de mes proches, Je suis oublié de mes intimes.
15 Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
Je suis un étranger pour mes serviteurs et mes servantes, Je ne suis plus à leurs yeux qu’un inconnu.
16 Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
J’appelle mon serviteur, et il ne répond pas; Je le supplie de ma bouche, et c’est en vain.
17 Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
Mon humeur est à charge à ma femme, Et ma plainte aux fils de mes entrailles.
18 Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
Je suis méprisé même par des enfants; Si je me lève, je reçois leurs insultes.
19 Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
Ceux que j’avais pour confidents m’ont en horreur, Ceux que j’aimais se sont tournés contre moi.
20 Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
Mes os sont attachés à ma peau et à ma chair; Il ne me reste que la peau des dents.
21 Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
Ayez pitié, ayez pitié de moi, vous, mes amis! Car la main de Dieu m’a frappé.
22 Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
Pourquoi me poursuivre comme Dieu me poursuit? Pourquoi vous montrer insatiables de ma chair?
23 Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
Oh! Je voudrais que mes paroles fussent écrites, Qu’elles fussent écrites dans un livre;
24 Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
Je voudrais qu’avec un burin de fer et avec du plomb Elles fussent pour toujours gravées dans le roc…
25 Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
Mais je sais que mon rédempteur est vivant, Et qu’il se lèvera le dernier sur la terre.
26 Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
Quand ma peau sera détruite, il se lèvera; Quand je n’aurai plus de chair, je verrai Dieu.
27 Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
Je le verrai, et il me sera favorable; Mes yeux le verront, et non ceux d’un autre; Mon âme languit d’attente au-dedans de moi.
28 Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
Vous direz alors: Pourquoi le poursuivions-nous? Car la justice de ma cause sera reconnue.
29 Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
Craignez pour vous le glaive: Les châtiments par le glaive sont terribles! Et sachez qu’il y a un jugement.
