Job 19
1 Job svarade, och sade:
And Job answereth and saith: —
2 Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
Till when do ye afflict my soul, And bruise me with words?
3 I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
These ten times ye put me to shame, ye blush not. Ye make yourselves strange to me —
4 Far jag vill, så far jag mig vill.
And also — truly, I have erred, With me doth my error remain.
5 Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
If, truly, over me ye magnify yourselves, And decide against me my reproach;
6 Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
Know now, that God turned me upside down, And His net against me hath set round,
7 Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
Lo, I cry out — violence, and am not answered, I cry aloud, and there is no judgment.
8 Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
My way He hedged up, and I pass not over, And on my paths darkness He placeth.
9 Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
Mine honour from off me He hath stripped, And He turneth the crown from my head.
10 Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
He breaketh me down round about, and I go, And removeth like a tree my hope.
11 Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
And He kindleth against me His anger, And reckoneth me to Him as His adversaries.
12 Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
Come in do His troops together, And they raise up against me their way, And encamp round about my tent.
13 Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
My brethren from me He hath put far off, And mine acquaintances surely Have been estranged from me.
14 Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
Ceased have my neighbours And my familiar friends have forgotten me,
15 Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
Sojourners of my house and my maids, For a stranger reckon me: An alien I have been in their eyes.
16 Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
To my servant I have called, And he doth not answer, With my mouth I make supplication to him.
17 Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
My spirit is strange to my wife, And my favours to the sons of my [mother's] womb.
18 Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
Also sucklings have despised me, I rise, and they speak against me.
19 Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
Abominate me do all the men of my counsel, And those I have loved, Have been turned against me.
20 Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
To my skin and to my flesh Cleaved hath my bone, And I deliver myself with the skin of my teeth.
21 Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
Pity me, pity me, ye my friends, For the hand of God hath stricken against me.
22 Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
Why do you pursue me as God? And with my flesh are not satisfied?
23 Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
Who doth grant now, That my words may be written? Who doth grant that in a book they may be graven?
24 Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
With a pen of iron and lead — For ever in a rock they may be hewn.
25 Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
That — I have known my Redeemer, The Living and the Last, For the dust he doth rise.
26 Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
And after my skin hath compassed this [body], Then from my flesh I see God:
27 Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
Whom I — I see on my side, And mine eyes have beheld, and not a stranger, Consumed have been my reins in my bosom.
28 Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
But ye say, 'Why do we pursue after him?' And the root of the matter hath been found in me.
29 Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
Be ye afraid because of the sword, For furious [are] the punishments of the sword, That ye may know that [there is] a judgment.
