< Job 19 >
Forsothe Joob answeride, and seide, Hou long turmente ye my soule,
2 Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
and al to-breken me with wordis?
3 I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
Lo! ten sithis ye schenden me, and ye ben not aschamed, oppressynge me.
4 Far jag vill, så far jag mig vill.
Forsothe and if Y `koude not, myn vnkynnyng schal be with me.
5 Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
And ye ben reisid ayens me, and repreuen me with my schenschipis.
6 Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
Nameli now vndurstonde ye, that God hath turmentid me not bi euene doom, and hath cumpassid me with hise betyngis.
7 Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
Lo! Y suffrynge violence schal crye, and no man schal here; Y schal crye loude, and `noon is that demeth.
8 Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
He bisette aboute my path, and Y may not go; and he settide derknessis in my weie.
9 Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
He hath spuylid me of my glorye, and hath take awey the coroun fro myn heed.
10 Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
He hath distried me on ech side, and Y perischide; and he hath take awei myn hope, as fro a tre pullid vp bi the roote.
11 Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
His stronge veniaunce was wrooth ayens me; and he hadde me so as his enemye.
12 Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
Hise theues camen togidere, and `maden to hem a wei bi me; and bisegiden my tabernacle in cumpas.
13 Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
He made fer my britheren fro me; and my knowun as aliens yeden awei fro me.
14 Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
My neiyboris forsoken me; and thei that knewen me han foryete me.
15 Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
The tenauntis of myn hows, and myn handmaydis hadden me as a straunger; and Y was as a pilgrym bifor her iyen.
16 Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
Y clepide my seruaunt, and he answeride not to me; with myn owne mouth Y preiede hym.
17 Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
My wijf wlatide my breeth; and Y preiede the sones of my wombe.
18 Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
Also foolis dispisiden me; and whanne Y was goon awei fro hem, thei bacbitiden me.
19 Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
Thei, that weren my counselouris sum tyme, hadden abhomynacioun of me; and he, whom Y louede moost, was aduersarie to me.
20 Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
Whanne fleischis weren wastid, my boon cleuyde to my skyn; and `oneli lippis ben left aboute my teeth.
21 Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
Haue ye merci on me, haue ye merci on me, nameli, ye my frendis; for the hond of the Lord hath touchid me.
22 Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
Whi pursuen ye me, as God pursueth; and ben fillid with my fleischis?
23 Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
Who yyueth to me, that my wordis be writun? Who yyueth to me,
24 Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
that tho be writun in a book with an yrun poyntil, ethir with a plate of leed; ethir with a chisel be grauun in a flynt?
25 Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
For Y woot, that myn ayenbiere lyueth, and in the laste dai Y schal rise fro the erthe;
26 Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
and eft Y schal be cumpassid with my skyn, and in my fleisch Y schal se God, my sauyour.
27 Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
Whom Y my silf schal se, and myn iyen schulen biholde, and not an other man. This myn hope is kept in my bosum.
28 Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
Whi therfor seien ye now, Pursue we hym, and fynde we the roote of a word ayens hym?
29 Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
Therfor fle ye fro the face of the swerd; for the swerd is the vengere of wickidnessis, and wite ye, that doom schal be.