Job 19
1 Job svarade, och sade:
But Job answered and said:
2 Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
How long will ye vex my soul, And break me in pieces with words?
3 I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
These ten times have ye reviled me; Without shame do ye stun me!
4 Far jag vill, så far jag mig vill.
And be it, indeed, that I have erred, My error abideth with myself.
5 Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
Since, indeed, ye magnify yourselves against me, And plead against me my reproach,
6 Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
Know then that it is God who hath brought me low; He hath encompassed me with his net.
7 Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
Behold, I complain of wrong, but receive no answer; I cry aloud, but obtain no justice.
8 Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
He hath fenced up my way, so that I cannot pass, And hath set darkness in my paths.
9 Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
He hath stripped me of my glory, And taken the crown from my head.
10 Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
He hath destroyed me on every side, and I am gone! He hath torn up my hope like a tree.
11 Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
He kindleth his anger against me, And counteth me as his enemy.
12 Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
His troops advance together against me; They throw up for themselves a way to me, And encamp around my dwelling.
13 Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
My brethren he hath put far from me, And my acquaintance are wholly estranged from me.
14 Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
My kinsfolk have forsaken me, And my bosom friends have forgotten me.
15 Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
The foreigners of my house, yea, my own maid-servants, regard me as a stranger; I am an alien in their eyes.
16 Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
I call my servant, and he maketh no answer; With my own mouth do I entreat him.
17 Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
My breath is become strange to my wife, And my prayers also to my own mother's sons.
18 Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
Even young children despise me; When I rise up, they speak against me.
19 Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
All my bosom friends abhor me, And they whom I loved are turned against me.
20 Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
My bones cleave to my flesh and my skin, And I have scarcely escaped with the skin of my teeth.
21 Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
Have pity upon me, O ye my friends! have pity upon me; For the hand of God hath smitten me!
22 Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
Why do ye persecute me like God, And are not satisfied with my flesh?
23 Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
O that my words were now written! O that they were marked down in a scroll!
24 Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
That with an iron pen, and with lead, They were engraven upon the rock for ever!
25 Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
Yet I know that my Vindicator liveth, And will hereafter stand up on the earth;
26 Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
And though with my skin this body be wasted away, Yet without my flesh shall I see God.
27 Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
Yea, I shall see him my friend; My eyes shall behold him, and not another: For this, my soul panteth within me.
28 Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
Since ye say, “How may we persecute him, And find grounds of accusation against him?”
29 Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
Be ye afraid of the sword! For malice is a crime for the sword; That ye may know that judgment cometh.
